Mitt hjärta värker, jag har inga vänner. Ensam är hemskt och ledsamt och deprimerande och jag orkar inte skriva riktigt. JAg orkar inte skriva rätt eller rätta eller göra detta ens lite bekvämt att läsa.

Ble. Läser andras bloggar och ser hur kreativa och roliga personerna verkar vara. Skulle vilja vara vän med dem. Men vem vill vara vän med mej. JAg är sååå tråkkiiiiigggggg. Varför finns jag ensssss.

Meningen med the life är att vara lycklig. att vara glad. Och anledningen till att jag vet det är simpel:

En glad människa vill leva, en ledsen vill dö.

Thats ze secret. Eller det är i alla fall min teori eller vad ska man kalla det orkar inte-----------

Kolla omg en söt smiley >> ^-^

Annars brukar jag vara "Jag är mej själv blabla jag har min stil blabla" men nu är jag osäker. Nu vill jag vara andra.

Andra har väl förut någon gång känt att de vill vara nån annan men nu vill jag det så starkt jag vill inte vara mej jag är en bajs och jag har inget självförtroende ingen självkänsla. Och jag orkar inte tänka orkar inte vara någon. Vill hålla mej borta från människor och vill att den perfekta ska komma fram till mej men så fungerar inte livet. Jag är för lat. Jag har ingen ork. Jag vill inget, men jag vill ändå.

Jag vill krama någon. Jag vill krama en vän. Jag har aldrig haft en riktig vän på det sättet, att jag kan krama den. Jag vill få tröst av en riktig vän, en som är nära mej. För första gången i mitt liv vill jag det, eller det har jag nog hela mitt liv ändå, men nu vill jagdet verkligen massor. Dör.

Fukkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk
kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk vad ska jag göra med livet. ska jag sluta det.

varför kan jag inte ge mitt liv till någon annan som kan göra något bättre av det istället. varför fuking kan jag inte det?

Så nu har jag skrivit av mej och några av de deprimerande känlsorna i min kropp har blivit lättare att bära på men inget kommer ju förändras. det är jag medveten om. för det är inte jag som kan ta det första steget. 

Nu har alla i min nya klass lärt känna varandra och bildat små grupper där de blivit vänner med varandra i och gissa vad. jo, jag är den enda som inte är med i någon grupp. jag är the forever alone person forever. forever forever forever. tydligen kommer jag aldrig kunna skaffa vänner. så jag säger fuk it, tänker inte försöka. Fast även om jag skriver det så kommer jag det smått ändå.

Tre klasser har jag gått i, alla gånger har jag trott att jag kunde förändras men det blev samma sak. I lågstadiet-mellanstadiet låtsades jag att jag inte behövde några vänner. låtsades ha kul med min småtråkiga grejsimojslera. Låtsades att jag inte brydde mej när jag var den ende kvar utan någon kompis. I högstadiet låtsades jag. I gymnasiet låtsas jag. Fast vem låtsas jag för. Jag lurar ingen. Jag har lurat mej själv i alla år. Och fram tills 7:an förstod jag hur viktigt det var att ha vänner.

Människor är ju flockdjur. Hur trodde jag att jag skulle klara mej ensam, jag tänkte inte längre fram. Och nu i gymnasiet förstår jag ännu mer hur viktigt det faktiskt fucking helvete är att ha vänner.

ÄR JAG DEN ENDA MÄNNISKAN PÅ JORDEN SOM INTE HAR VÄNNER?

Tänk om jag bara kunde vara mej själv. Mitt galna knäppa jag. Om jag bara kunde vara det i bland folk, även om jag inte fick några vänner, jag skulle bli glad bara jag kunde vara mej själv. Och till slut skulle väl någon mer galen person dyka upp och vilja bli vän då vi båda är galna. 

Om man hatar någon jättemycket kan man lika gärna önska att den blir riktigt jävla blyg som jag för då får den ett helvete.

Och jag förstår inte heller, hur andra blyga får vänner, eller en del. När jag stött på de som är blyga ungefär som jag så tänker jag "jaa, jag kanske kan bli vän med den om den vill." men så har den visst vänner och kan visst prata ändå och nej det har hänt för många gånger och jag undrar bara varföööööör.

Whyyyyyy uuuuuuu noooooo give me the förmåga to prata. OCH FUCK YOU MUNTLIGA REDOVISNINGAR OM MEJ SJÄLV JAG VILL INTE :'c

Nu skriver jag så oseriöst för att jag är så himla känslofylld så förväntar mej inte att folk tar detta på allvar ändå. Även om jag är 1457457253253%%%%% allvarlig. JAg är så olycklig. Jag är så ensam.

Jag är så ledsen ;__;

Under "börjaskolan"-veckan åkte vi till IKEA. Där hittade jag en söt liten ren.

Renen började följa efter mej när vi gick igenom den stora affären, eller vad ska man kalla det.

Den verkade så söt och oskyldig så jag lät den följa med.

Till slut blev jag så fäst vid den att jag inte kunde låta den stanna på IKEA. Jag frågade om den inte ville följa med mej hem. Den svarade genast ja!

Så den fortsatte följa efter mej genom IKEA.

Bilden under är den sista som jag tog på honom innan vi skulle betala. Kassörskan berättade att han bara såldes tillsammans i ett set. Ett slags ladugårdsset. Så hon tog honom och lade honom i en liten låda under kassapparaten.

Så såg jag honom aldrig mer igen.

Han berättade genom telepati att han hette Bert och gillade att köra kundvagnar. Så han blev jätteglad när jag lät honom köra vår.

I miss you Bert. I wish you were here.

Inte jag.

Idag har jag fått undvika ögonkontakt, dragits med en orolig mage som bara velat prutta och trängas inne i ett hörn på en buss. Det vill säga, idag har varit min första skoldag - på gymnasiet! Det var ingen höjdare för mej precis. Jag visste (eller trodde att jag visste) hur den första skoldagen skulle bli. Dålig. (Jag hade ganska så mycket rätt)

Först fick jag ta en buss. Sen gick bussen sönder. Sen kom en ny buss. Och så fick jag, och en massa andra människokorvar kliva på den nya bussen.. men den nya bussen, var ondskefull! Den skulle egentligen inte gå dit som den förra bussen skulle, så jag fick gå fram (*svälj*) till busschauffören och fråga. Och jag hade tur för han var så snäll att han körde mej dit jag skulle kliva av. En mycket obehaglig händelse annars, från en väldigt (väldigt väldigt väldigt..) blyg människas synvinkel.

Och så väntar man i "hallen". Skolans hall? Vad kallas det? Jag måste säga; det fanns inte särskilt många bekväma sittplatser där. Det var typ mitt första intryck från skolan (fastän jag varit där tidigare och skuggat). Stolarna lutade bakåt så mycket att man antingen fick luta sej obekvämligt mycket framåt eller ta till magmusklerna och liggsitta på stolen. Och så väntade jag och några fler tills lärare kom med skyltar för att vägleda oss vilsna nykomlingar bort från de djävulska sittplatserna och ut i solen och friheten.

Men hela den här dagen, känns det som, har jag bara kunnat tänka på alla runt omkring mej. "Ser den där personen på mej just nu?!" *Kollar ner i marken och vänder huvudet mot personens håll* *Den andra personen vänder hastigt sitt huvud åt ett annat håll* "Shit."

   Jag ogillar att vara bland människor. Jag har ingen aning om hur jag ska reagera när jag är bland dem. Det värsta är nog när man sitter ner och väntar, då känns det som om alla runt omkring mej har så tråkigt att de börjar titta på lagom tråkiga mej. För allt annat är ännu tråkigare.

Hela den här skoldagen har min mage bara varit nervös och jag försökte att lugna ner den genom att tänka på andning och se på en växt i ett fönster.. men den fortsatte bara. Jag antar att min mage inte heller är så förtjust i andra människor.

Men nu känner jag att det här inlägget blir lite så där lagom tråkigt så jag slutar nu. Plus att jag är för trött för att tänka igenom vad som just hänt så jag ska nog bara låta min hjärna slappna av genom att spela lite på datorn. Spela virtuella onlinespel där man inte träffar människor på det där jobbiga sättet. Med ögonkontakt.

Hoppas du haft en gladare dag än jag idag i alla fall! (Fast det var en rätt spännande dag ändå) Hayaoo!

Bip bop

Bom bom kallt. Jag är lite konstigare än vanligt därför att jag är lat och inte orkar vara normalt konstig just nu.

Jag älskar animeeeeeeee. Har sett på en massa animefilmer och sådant som inspirerar mej från Hayao Miyazaki och andra bra regissörer m.m Vill verkligen göra film!!

Ao i alla fall så håller jag på och animerar väldigt mycket(2d-animation) för att när jag blir stor ska jag bli en sån som gör film. Som Hayao Miyazaki. Omg Hayao är typ 72 år och håller fortfarande på med det han älskar - film! Han är min största idol!!

Jag ska göra igenomtänkta, detaljerade och känslofyllda filmer som Hayao Miyazaki!!
Det enda jag behöver är en Cintiq 12wx än så länge och jag ska spara ihop pengar till en snarast!

Film är mitt liv<3

EDIT: Cintiq 13HD, tänker spara ihop till en sådan <- istället då jag hört att Cintiq 12wx inte är så bra.

Jag är så positiv idag /natt/~

Ett litet fint citat bara som lyckades fånga mej i sitt nät:
"Det krävs ett nytt sätt att tänka, för att lösa ett problem som orsakats av vårt gamla sätt att tänka" eller något. Minns inte riktigt! Riktigt smart tycker jag i alla fall. Riktigt smart.

Från när jag var ute och lekte i sandlådan.

Min skola. Nej, jag tänker inte ens säga något om den. Jag ska bara vara tyst.

Som det står i rubriken: Konnichiwa!

Det är varmt och nationaldag och jag lever! Så härligt livet kan vara ibland.

Just nu jagar jag en fluga som är beroende av min dörr. Den flyger hela tiden tillbaka till dörren hur många gånger jag än viftar bort den. Flugan kanske är i ett förhållande med dörren. Så kommer jag och viftar bort den stackars flugan från sin älskade. Omg då är jag the bad guy! Eller vad vet jag.

Det är svårt att äta frukost innan klockan ett när man är ledig. Tycker jag. Tiden bara rinner mellan mina händer. Så helt plötsligt är klockan nästan halv TVÅ! Dayum!
Får nog ta och äta något nuuuuu. Muuu.

Hajdopp så länge!