Vad om det huvudsakligen är två saker som gör att livet i min kropp fortfarande är drägligt?

Två saker som håller min inre önskan om att få slut på allt kvar där inne.

Och det första är de vänner jag fått via internet. Om jag inte mött de där underbara personerna hade jag säkert inte kommit så här långt. Om jag inte hade skapat ett konto på Hearhotel just då hade jag säkert inte klarat mej hit ens. Jag tror jag förstår nu, hur viktigt det är med vänner egentligen. Överallt kan man läsa "Gör detta och detta med dina vänner!", "..Och det blir roligare med dina kompisar!" "Dela med alla dina vänner!", "Jag brukar vara med mina klasskompisar" osv osv. De flesta människorna här på jorden verkar ha vänner. Även andra blyga. Vänner är viktiga saker(inte saker egentligen kanske. 'Korvbullar som betyder mycket för en'), har jag förstått. Hur skulle den där hjälten i filmen lyckats om den inte hade sina fucking jävla vänner där. Det är mest orealistiskt om en person helt själv utan vänner skulle klara sej igenom en massa svårigheter. Man måste ha någon där, en vän, en kär familjemedlem eller bara någon form av person man kan prata med och vara med. Man måste få stöd på något sätt. Som människa. Om man är en slags supermänniska som inte behöver vänner så wow, coolt, vad bra för den.

Blir glad när jag ser andra som har vänner. Tänker på hur glada de måste vara med varandra. Fast sen är det lite svårt att uppskatta allt man har här i världen när man typ alltid har det. Det är svårt.

Det andra som håller mej vid liv är min starka vilja att göra den där filmen. Jag kan göra den, se den och sedan dö i frid. I princip. Vill bara göra filmen innan jag dööööööööööööör. Jag vill visa världen att jag kan göra denna episka film. Och se den själv. Se den bästa filmen i världen. Sen kan jag dö.

Jag är rädd att jag kanske begår självmord innan jag hinner uppleva hur det är att vara animatör. Tråkigt för mej.

Är i min säng. Har min mobil. Wow, jag har verkligen manyy thingss omg.

I alla fall så har jag inte gjort något som jag planerade.

Jag skulle vakna 9:05 vaknade 9:06 :O
Sen skulle jag klä på mej snabbt och äta frukost, men det tog jättelång tid att göra det för att jag var tvungen att fortsätta läsa Death Note och vara på mobilen. Så finns det ingen frukost. Och har inte ätit något än. För jag kan ju inte äta rischoklad till frukost! Och pappa är någonstans borta på något sjukhus eller vad han skulle göra. Något läskigt i alla fall. :( Stackars pappa.

Men det finns inget att äta så vad..!! Vad ska jag göra egentligen? Är "sjuk", så hemma från skolan. Ganska härligt men ändå stressande. Nu missar jag ju bajs som blir svårt att ta igen.

Och ajuste, på tal om absolut ingen potatis, här är en blogg jag intresserat mej av:
Ajmiee.blogg.se

Yäss. Så nu tråkar jag iväg då ska inte störa någon något mer. Bujs.

Du är fortfarande min idol Hayao Miyazaki. You'll always be.

Står lite mer om det här: Länk

Mitt hjärta värker, jag har inga vänner. Ensam är hemskt och ledsamt och deprimerande och jag orkar inte skriva riktigt. JAg orkar inte skriva rätt eller rätta eller göra detta ens lite bekvämt att läsa.

Ble. Läser andras bloggar och ser hur kreativa och roliga personerna verkar vara. Skulle vilja vara vän med dem. Men vem vill vara vän med mej. JAg är sååå tråkkiiiiigggggg. Varför finns jag ensssss.

Meningen med the life är att vara lycklig. att vara glad. Och anledningen till att jag vet det är simpel:

En glad människa vill leva, en ledsen vill dö.

Thats ze secret. Eller det är i alla fall min teori eller vad ska man kalla det orkar inte-----------

Kolla omg en söt smiley >> ^-^

Annars brukar jag vara "Jag är mej själv blabla jag har min stil blabla" men nu är jag osäker. Nu vill jag vara andra.

Andra har väl förut någon gång känt att de vill vara nån annan men nu vill jag det så starkt jag vill inte vara mej jag är en bajs och jag har inget självförtroende ingen självkänsla. Och jag orkar inte tänka orkar inte vara någon. Vill hålla mej borta från människor och vill att den perfekta ska komma fram till mej men så fungerar inte livet. Jag är för lat. Jag har ingen ork. Jag vill inget, men jag vill ändå.

Jag vill krama någon. Jag vill krama en vän. Jag har aldrig haft en riktig vän på det sättet, att jag kan krama den. Jag vill få tröst av en riktig vän, en som är nära mej. För första gången i mitt liv vill jag det, eller det har jag nog hela mitt liv ändå, men nu vill jagdet verkligen massor. Dör.

Fukkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk
kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk vad ska jag göra med livet. ska jag sluta det.

varför kan jag inte ge mitt liv till någon annan som kan göra något bättre av det istället. varför fuking kan jag inte det?

Så nu har jag skrivit av mej och några av de deprimerande känlsorna i min kropp har blivit lättare att bära på men inget kommer ju förändras. det är jag medveten om. för det är inte jag som kan ta det första steget. 

Nu har alla i min nya klass lärt känna varandra och bildat små grupper där de blivit vänner med varandra i och gissa vad. jo, jag är den enda som inte är med i någon grupp. jag är the forever alone person forever. forever forever forever. tydligen kommer jag aldrig kunna skaffa vänner. så jag säger fuk it, tänker inte försöka. Fast även om jag skriver det så kommer jag det smått ändå.

Tre klasser har jag gått i, alla gånger har jag trott att jag kunde förändras men det blev samma sak. I lågstadiet-mellanstadiet låtsades jag att jag inte behövde några vänner. låtsades ha kul med min småtråkiga grejsimojslera. Låtsades att jag inte brydde mej när jag var den ende kvar utan någon kompis. I högstadiet låtsades jag. I gymnasiet låtsas jag. Fast vem låtsas jag för. Jag lurar ingen. Jag har lurat mej själv i alla år. Och fram tills 7:an förstod jag hur viktigt det var att ha vänner.

Människor är ju flockdjur. Hur trodde jag att jag skulle klara mej ensam, jag tänkte inte längre fram. Och nu i gymnasiet förstår jag ännu mer hur viktigt det faktiskt fucking helvete är att ha vänner.

ÄR JAG DEN ENDA MÄNNISKAN PÅ JORDEN SOM INTE HAR VÄNNER?

Tänk om jag bara kunde vara mej själv. Mitt galna knäppa jag. Om jag bara kunde vara det i bland folk, även om jag inte fick några vänner, jag skulle bli glad bara jag kunde vara mej själv. Och till slut skulle väl någon mer galen person dyka upp och vilja bli vän då vi båda är galna. 

Om man hatar någon jättemycket kan man lika gärna önska att den blir riktigt jävla blyg som jag för då får den ett helvete.

Och jag förstår inte heller, hur andra blyga får vänner, eller en del. När jag stött på de som är blyga ungefär som jag så tänker jag "jaa, jag kanske kan bli vän med den om den vill." men så har den visst vänner och kan visst prata ändå och nej det har hänt för många gånger och jag undrar bara varföööööör.

Whyyyyyy uuuuuuu noooooo give me the förmåga to prata. OCH FUCK YOU MUNTLIGA REDOVISNINGAR OM MEJ SJÄLV JAG VILL INTE :'c

Nu skriver jag så oseriöst för att jag är så himla känslofylld så förväntar mej inte att folk tar detta på allvar ändå. Även om jag är 1457457253253%%%%% allvarlig. JAg är så olycklig. Jag är så ensam.

Jag är så ledsen ;__;

Under "börjaskolan"-veckan åkte vi till IKEA. Där hittade jag en söt liten ren.

Renen började följa efter mej när vi gick igenom den stora affären, eller vad ska man kalla det.

Den verkade så söt och oskyldig så jag lät den följa med.

Till slut blev jag så fäst vid den att jag inte kunde låta den stanna på IKEA. Jag frågade om den inte ville följa med mej hem. Den svarade genast ja!

Så den fortsatte följa efter mej genom IKEA.

Bilden under är den sista som jag tog på honom innan vi skulle betala. Kassörskan berättade att han bara såldes tillsammans i ett set. Ett slags ladugårdsset. Så hon tog honom och lade honom i en liten låda under kassapparaten.

Så såg jag honom aldrig mer igen.

Han berättade genom telepati att han hette Bert och gillade att köra kundvagnar. Så han blev jätteglad när jag lät honom köra vår.

I miss you Bert. I wish you were here.