Det är inte frågan om VAD jag tycker om, det är frågan om HUR det framställs.

När jag var i duschen och lyssnade på P3 (musikhjälpen), fick jag höra lite olika låtar. Låtar från lite olika genrer. Någon låt gillade jag mer, någon mindre. Sedan kom jag att tänka på att jag gillar ju egentligen ALLT.

Jag gillar alla färger, jag gillar all sorts musik, jag gillar all sorts anime, jag gillar everythinggg MEN.. Det är inte frågan om vilken färg egentligen, det är frågan om HUR den framställs. Jag gillar (absolut inte) färgen röd, men rödrösa är en av mina två ABSOLUTA FAVORITFÄRGER. Jag tycker om både gult och grönt, men limegrön är den andra av mina två absoluta favoriter. Just en specifik grön, just en specifik röd.

Jag gillar inte heller blå. Men jag gillar blå. Men det beror helt enkelt på vilken blå. Genom att säga att jag inte gillar blå, menar jag ju egentligen ingen blå, men jag gillar ju blå, bara just inte all sorts blå. Så jag gillar faktiskt färgen röd, bara inte all sorts färgen röd. Alltså gillar jag all musik, men inte varenda låt i hela världen. Alltså gillar jag både vardaglig anime, fantasy-anime, galen anime, alla sorts genrer, det är bara frågan om HUR de framställs.

Till exempel animen Lucky Star, den verkar handla om vardagliga händelser och tankar och sådant. Och det älskar jag. Men hur animen är.. liksom, dess karakteristiska drag, hur allt är.. jag är inte så intresserad av det. Jag har försökt se animen minst två gånger men den tråkar ut mej något enormt ;_; vilket jag tycker är synd, för jag älskar stilen och karaktärerna och ämnet och allt! Men bara för att jag inte gillar Lucky Star betyder det inte att det är det vardagliga som gör att jag tycker det är tråkigt. Det är HUR det vardagliga framställs i just den animen.

Jag gillar alltså rock-, metal-, pop-, klassisk, hiphop-, vocaloid-, indie-, disco-, house-, jazz-, country-, j-pop-, blues-, dubstep-, electro-, keltisk, punk-, opera-, rumba- och salsamusik. Och alla andra genrer i hela världen som jag inte nämnt vid namn! Fast bara de delar av alla låtar som framställs på det sättet som jag gillar helt enkelt. Jag gillar litet av allt.

Därför tycker jag om ordet unik. Alltså innebörden. Unik. It's so beautyvackert!!! <(:*-*:)> (Orkar inte motivera det nu förlåt om jag slösat din tid)

Jag älskar min skjorta. Den är jetefen för mej :3

Det var det röriga meddelandet för idag!

Snigelmes,

vi sees!

Såg just en ASBRA anime ja den var väldigt bra mm det tycker jag.

Vill du veta vad den heter? Den var verkligen jättebra och mindfuck och alltihopa och bra handling och ALLT OMG SÅG PRECIS EXAKT KLART DEN OCH DEN HAR BARA 12 EPISODER-fef-ewfw-fe-wfe-wf-ew-few-fewf-ew

Den hette.. Mahou Shoujo Madoka Magica.

Superbra. Inspirerande, deprimerande, lärorik, reflekterande, action- och känslofylld anime.

ÅNGRAR ABSOULT INTE ATT JAG SÅG DEN. SÅ AWSUM!!!!

Och nu försöker jag redan hitta en anime som är minst lika bra ewe (feeling otaku)

Men även om den här animen var så awsum och mindfuck som den var, så saknade den ändå mycket av vad JAG vill ha. Och det ska jag ha i min anime. I min film. I mina alldeles egna verk.

Jag rekommenderar Mahou Shoujo Madoka Magica väldigt starkt dock för.. ja, se den~

Du märker nog snabbt om du kommer att gilla den eller om det inte faller i din smak. Om du på en dag redan hamnat på episod 5 är det nog ingen tvekan om att resten av serien kommer att ge dej en liten del av kunskapen livet kan erbjuda.

Det var väl allt då jopp,

snigelsnåpp!

Är jag självisk eller vad är jag. Är det så att jag är snäll mot andra för att jag vill att de ska vara så mot mej?

Läste en text på facebook, någonting om att människor var själviska. Abraham Lincoln(en av USAs tidigare presidenter) var med i berättelsen. Lincoln och någon annan person pratade i en vagn har jag för mej och så åkte de förbi en döende häst. Lincoln sa då till vagnen att stanna och gick fram till hästen för att göra det så bekvämt för den så möjligt i sin sista stund i livet. Och så avled den. När Lincoln satte sej i vagnen igen sade den andra personen något i stil med att det var väl något osjälviskt gjort! Men då svarade Lincoln att om han inte gjort det hade han inte kunnat sova om natten.

Det fick mej att tänka lite grann. Eller ganska mycket.. '-'

Jag kom fram till att jag aldrig medvetet tänkt att om jag är snäll mot någon ska den eller kommer den vara snäll mot mej, även om det vore trevligt. Jag har mer tänkt att om jag gör något snällt mot en person, så kan den må bättre, känna sej älskad eller att någon bryr sej om den, bli glad helt enkelt. Och det vill jag att alla ska känna. Glädje. Och en bonusgrej är väl att om man känner sej älskad och lycklig så kan man vilja göra andra glada också, sprida kärleken.

Spread the love!

Om jag gör någon glad, blir jag glad. Jag behöver inte så mycket mer tillbaka egentligen. Om du blir verkligt glad, blir jag glad!

Vad som motiverade Lincoln i berättelsen, trodde jag var att hästen var döende. Liksom - kärlek till attack! Bry sej om andra. Få någon att må bra, det är en härlig känsla. Hjälp den som behöver hjälp om du kan.

Om de bara åkt förbi den döende hästen hade han nog inte kunnat sova om natten för att han skulle tänka på att han inte gjorde vad han kunde för den. Och det får mej att tänka på att vi är nog ganska själviska ändå. Våra känslor styr oss massor. Om jag skulle sparka någon i ansiktet skulle jag få skuldkänslor, skamkänslor, jag var elak, jag gjorde illa personen! Och eftersom jag inte vill känna den känslan så har jag inte sparkat någon i ansiktet med flit direkt. (Med eventuella undantag för framtiden) Men så tänker jag också att känslorna leder oss. De visar oss att det kan vara fel, det kan vara rätt. Utan känslor, skulle vi inte vara ganska vilsna egentligen då? Vi skulle nog ha väldigt svårt att se skillnad på rätt och fel. Så man kanske inte är så självisk ändå, om man FÖLJER känslorna? 

Däremot känner vi och upplever känslor på olika sätt. En del kanske inte känner så mycket om den sparkar någon i ansiktet - den kanske inte tänker så mycket på hur just den personen kände just då och hur den antagligen känner efteråt. Blir man dum då? Är det så skumt? Är det så att de med starkare eller mer empatiska, sympatiska(vad är skillnaden nu igen..) känslor blir de "goda" i filmen?

Om man väljer att ignorera sina känslor, kanske är det det egentligt själviska. Om man väljer att bara lyssna på känslorna som gynnar en själv. Om man inte bryr sej om att tänka på andras känslor..

Om man följer sina känslor, gör sådant som gör en glad(ge, dela med sej, kramas..), så känner man gladare känslor och vill överföra eller dela med sej av sina känslor till andra, inte så självisk enligt mej! :O

Jag har prövat. Min lillasyster brukar oftast vara fruktansvärt elak mot hela familjen ibland. Hon kan säga något elakt till D som blir jättesårad och arg och säger något elakt tillbaka. Sedan går hon in till köket och säger något mindre snällt till B som blir sårad och säger något mindre snällt tillbaka. Sedan går hon till någon annan och är elak. Allt hon får tillbaka är lika eller mer elakt det. Det blir en evig cirkel av hat. Jag kan då se att det var något som gjort henne ledsen från början och därför ser hon bara hat omrking sej, men egentligen är det hon som råkar skapa det genom att svara på det sättet hon tror att världen redan svarar henne. Då kan jag gå fram och krama henne(bara om jag känner mej tillräckligt 'glad' själv, oftast är jag inte det tyvärr så jag väljer att ignorera ;_;) och då kan hon brista ut i gråt. För jag ser att hennes ilska och hat bara är förklädd sorg. Det är den mesta ilskan alla känner - förklädd sorg. Egentligen är man ledsen men det var mer när man var bebis som folk hjälpte en om man grät. Numera försöker man att bara svälja sin ledsamhet, men om man gör det, så finns den kvar, och man vill inte släppa ut den för vem som helst för då verkar man svag så istället blir man arg, tänker jag. Man låter sin ILSKA - det som kan verka vara den STARKASTE(jag är stark inte svag-) känslan ersätta sin ledsamhet, som kan verka vara den svagaste(snälla hjälp mej-) känslan. Man kanske inte vill ropa på hjälp, man vill och tänker klara en sak själv men klarar det inte. Man blir arg för man är ledsen.

Så min lillasyster brister ut i gråt och jag tröstar henne. Runt om oss kommer de andra men de går sedan till var sitt, de känner sej nog inte bättre. Så när jag tröstat henne kan jag gå runt lite i lägenheten, känna mej gladare för jag gjort någon annan glad, och så sprider jag glädjen även till dem andra.

Från hat till kärlek. Från kärlek till hat.

Detta var inte alls det jag tänkte skriva om men det är något jag tänkt på ibland i alla fall. Förlåt om jag styckeindelar dåligt, det var det enda min svenskalärare på högstadiet sade åt mej att fixa men som jag aldrig riktigt förstått mej på.

Lyssnade på två bra låtar medan jag skrev det här:

Hälsning till alla men särskilt Junjun: Ha det gött, snigelkött! :'3

Jag är ganska trött.

Sitter på en stol. Känner att min rygg får stå ut med mycket.

Väntar på något.

Vad väntar jag på?

Försöker komma på något.

Vad är det jag försöker komma på!?

Ajusteja - vad det är jag ska skriva.

Men jag har inget att skriva om ju.. eller?

Idag fick jag skjuss.. oj, har inte skrivit det ordet på evigheter, menar ju skjuts. Fick skjuts av en snäll lärare i hennes bil till skolan från gymmet! :D

Det ösregnade och avståndet från gymmet till skolan är cirka 10 minuter(japp mäter avstånd i tid) så det var ju jättesnällt av henne!

Kände just då att "a little faith in humanity have been restored". Älskar människor som tänker på andra, även om de inte känner den de hjälper.

Liksom, "oj en person som behöver hjälp jag hjälper den för jag kan". Spelar ingen roll hur den ser ut(i princip). Bara hjälp. Hjälp hjälp.

Hej, hejdå, jag heter Mikio nu. (Vad du än säger så heter jag det nu MUHAHAHAHA(jupp))

Vad om det huvudsakligen är två saker som gör att livet i min kropp fortfarande är drägligt?

Två saker som håller min inre önskan om att få slut på allt kvar där inne.

Och det första är de vänner jag fått via internet. Om jag inte mött de där underbara personerna hade jag säkert inte kommit så här långt. Om jag inte hade skapat ett konto på Hearhotel just då hade jag säkert inte klarat mej hit ens. Jag tror jag förstår nu, hur viktigt det är med vänner egentligen. Överallt kan man läsa "Gör detta och detta med dina vänner!", "..Och det blir roligare med dina kompisar!" "Dela med alla dina vänner!", "Jag brukar vara med mina klasskompisar" osv osv. De flesta människorna här på jorden verkar ha vänner. Även andra blyga. Vänner är viktiga saker(inte saker egentligen kanske. 'Korvbullar som betyder mycket för en'), har jag förstått. Hur skulle den där hjälten i filmen lyckats om den inte hade sina fucking jävla vänner där. Det är mest orealistiskt om en person helt själv utan vänner skulle klara sej igenom en massa svårigheter. Man måste ha någon där, en vän, en kär familjemedlem eller bara någon form av person man kan prata med och vara med. Man måste få stöd på något sätt. Som människa. Om man är en slags supermänniska som inte behöver vänner så wow, coolt, vad bra för den.

Blir glad när jag ser andra som har vänner. Tänker på hur glada de måste vara med varandra. Fast sen är det lite svårt att uppskatta allt man har här i världen när man typ alltid har det. Det är svårt.

Det andra som håller mej vid liv är min starka vilja att göra den där filmen. Jag kan göra den, se den och sedan dö i frid. I princip. Vill bara göra filmen innan jag dööööööööööööör. Jag vill visa världen att jag kan göra denna episka film. Och se den själv. Se den bästa filmen i världen. Sen kan jag dö.

Jag är rädd att jag kanske begår självmord innan jag hinner uppleva hur det är att vara animatör. Tråkigt för mej.

Är i min säng. Har min mobil. Wow, jag har verkligen manyy thingss omg.

I alla fall så har jag inte gjort något som jag planerade.

Jag skulle vakna 9:05 vaknade 9:06 :O
Sen skulle jag klä på mej snabbt och äta frukost, men det tog jättelång tid att göra det för att jag var tvungen att fortsätta läsa Death Note och vara på mobilen. Så finns det ingen frukost. Och har inte ätit något än. För jag kan ju inte äta rischoklad till frukost! Och pappa är någonstans borta på något sjukhus eller vad han skulle göra. Något läskigt i alla fall. :( Stackars pappa.

Men det finns inget att äta så vad..!! Vad ska jag göra egentligen? Är "sjuk", så hemma från skolan. Ganska härligt men ändå stressande. Nu missar jag ju bajs som blir svårt att ta igen.

Och ajuste, på tal om absolut ingen potatis, här är en blogg jag intresserat mej av:
Ajmiee.blogg.se

Yäss. Så nu tråkar jag iväg då ska inte störa någon något mer. Bujs.

Du är fortfarande min idol Hayao Miyazaki. You'll always be.

Står lite mer om det här: Länk