Jag kom på en sak.

Jag.

Vill.

Dö.

Jag är inte redo för livet. För att bli 18. För att göra något. För att gå vidare. För att bli vuxen.

För att finnas.

Jag visste att jag var deprimerad, men jag kom inte på att god mat var det enda som höll mej vid liv till nu.

Ahahah.

Jag kommer inte klara mej efter gymnasiet.

Jag tror inte ens att jag kommer klara GYMNASIET.

Känner för att hoppa av.

Känner för att inte bli nåt.

För att inte göra den där filmen.

För att inte bli en storslagen animatör.

För att bara sova.

För att bara inte finnas.

För att bara

dö.

Hatar min pappa.

Förlåt.

Men du gör mej bara ledsen hela tiden.

Jag vill inte hata dej, men nu gör jag det. För jag är dum. För jag är dummast.

Borde nog sluta köpa choklad för mina pengar i alla fall för dem pengarna kan ju resten av familjen behöva när jag är borta.

Men jag menar. Jag försökte rita, och allt jag kom att tänka på var "vad lever jag för?".

Jag kom inte på nåt. Förutom mat.

För när jag blir stor kommer bara ännu mer skit komma, som jag inte orkar med. Jag är inte stark, nej. Jag är feg och dum och självisk. I am no strong person. I am weak as shit.

Jag tror verkligen inte att jag kommer klara av att göra mina dröm sann. Så, stryker den. Inget att leva för.

Skolan = skit. Får bara sämre och sämre betyg.

Eftersom jag går om ettan(på ny skola) så behöver jag inte ha engelska, svenska och matte 1b. Tänkte vara effektiv och läsa matte 2b men det är hur svårt som helst. Vill hoppa av. Men läser det bara för att det kan vara bra för framtiden. Men om jag inte orkar med matte 2b ens, hur ska jag orka med livet i framtiden?

JAG SUGER. FÖR MYCKET. KUNDE SKRIVA EN HEL BOK OM HUR MYCKET JAG SUGER MEN VARFÖR ENS, INGEN SKULLE VILJA LÄSA. Eller jo, kanske jag själv. Aa, jag själv. Kunde läsa igenom boken och le för det skulle vara det enda bra och sanna jag åstadkommit i mitt liv.

HATAR.

OCH JAG VILL INTE HATA.

SÅ JAG HATAR MEJ SJÄLV.

Funderar på hur jag ska dö? Är det då man ska kontakta nån och be om hjälp?

Det är ju det jag hört.

När jag var liten och trodde jag var glad och trodde att så skulle aldrig jag bli. Var inte ens nära på att tänka tanken ens. Vill bara bort nu.

Jag är inte ens bra på att rita.

Och eftersom det inte går några i media det här året på den här skolan kommer antaligen animation inte att starta sen när jag börjar tvåan så då kommer jag VERKLIGEN inte kunna bli en animatör och vad i helvete.

Kommer ihåg när jag var typ 15. Jag hade planer, jag tänkte rädda alla i världen, på riktigt. Och jag kom på att jag skulle kunna animera en film så bra och full av känslor och verklighet att den skulle kunna förändra världen. Och jag tänkte börja äta nyttigt. Och jag ville tänka gott om alla. Det vill jag fortfarande. Jag vill fortfarande allt det där. Fast just nu vill jag bara äta choklad. Vill bara sova. Vill inte till skolan. Vill dö.

Jag vill men nu inser jag att det är helt fking omöjligt för en idiot som mej att göra. Vilken idiot.

Jag misslyckades.

Kunde inte.

Förlåt.

Jag svek dej,

mej själv, yngre jag.

Jag håller på att fixa min nya blogg vadihelefriden.blogg.se! Just nu är bloggen lösenordsskyddad för jag tänker inte ha den öppen medans den inte är klar. När designen är färdig kommer jag enbart att blogga på den! :O

Jupp. Så i typ två eller tre dagar har jag hållit på med designen till bloggen och jag börjar känna mej som ett pro nu x'D 

Fast det är jag förstås inte.

Nu ska jag fortsätta med bloggen, så ha det bra

kycklingprutta!

Varför kommer jag inte på någonting att skriva om?

När jag vill skriva någonting, som en egen berättelse, då kommer jag inte på något. Hur sugen jag än är på att skriva en roman, så kommer jag inte på något att skriva. Inte något påhittat.

Däremot, har jag märkt, är jag bra på att skriva åsikter. Och tankar. Mina egna mest, det är dem jag är som säkrast på att jag “vet om”, att jag inte kommer med fel fakta om. För jag kan tolka mina egna åsikter och tankar hur fritt jag vill, eftersom den enda som egentligen kan märka om de är “fel” är jag själv. I princip.

Andras åsikter och tankar kan jag mer lyssna på och reagera samt fundera kring och ta in, mest lära av. När jag pratar om mina egna tankar och hur jag tänker och mina egna och kanske andras åsikter DÅ kommer det minsann fram ord. Annars, nepp.

En mellanrubrik som egentligen är en hel mening.

Och jag tycker också om att göra sådana här mystiska mellanrubriksmeningar som låter en skapa en uppfattning eller en inställning om vad texten under rubriken handlar om så att man lättare kan komma in i texten eller få svar på en specifik fråga. Föregående mening kan du behöva läsa om några gånger. Det behövde i alla fall jag. Den blev lite lång men jag orkar inte skriva om den just nu..

Varför skriva “mellanrubriksmeningar”?

Exempelvis så är en mellanrubriksmening bra att skriva om någon har en speciell fråga och vill ha svaret på den frågan snabbt och enkelt. Då kan det ju vara supereffektivt med en synlig rubrik som gör att svaret blir lätt att hitta. Therefore I love.

Och så ser det ju sådär attans snyggt ut också.

Damn sexy.

Vilken ska idealiskt vara längst?

Det är snyggast om texten under är längre än mellanrubriken tycker jag. Men ibland går det inte för mej när jag vill skriva på ett särskilt sätt. See example above. Jag kan ju komma på någon lösning ibland men just nu är jag trött. Men jag vill skriva. Men jag är trött. Men jag vill skriva. Men jag är trött.

När rubriken är längre än själva texten.

Men som jag också tycker - en del regler är till för att brytas. Om jag vill att alla meningar ska vara på ett särskilt sätt, kan gärna en eller fler rader få vara annorlunda i något slags mönster eller bara för att vara mer som en paus från “det vanliga”.

Som när jag skrev en dikt, då hade jag skrivit upp en särskild struktur den skulle vara i och så började jag skriva, men så upptäckte jag imitten av dikten att “den här meningen bryter mot mönstret - men den passar ju så bra!” så jag lät den vara så och den blev jetebra om jag får säga det själv!

Ibland kan det finaste se finare ut om man har med det man tycker är fult i det.

Nu när jag skrivit och "analyserat" det snabbt i min hjärna ser jag att jag verkligen tycker om "annorlunda" i "vanligt". Det blir en härlig balans. Även om jag(exempel) målar det mesta i vitt kan en klick svart någonstans göra det fulländat. Eller varför inte blanda dem båda?

Förresten kom jag på något medan jag var på väg till mormor idag.

Ett slags citat kom jag på: Inte förrän efter du har lärt dej kan du kritisera hur du lärde dej. 

Wåw. Är jag filosof eller vad!? Ne skoja men jag kom att tänka på det. Jag är 16. Jag är stor nu. Jag tänker annorlunda ijämförelse med när jag var yngre. Men det kanske inte är en så chockerande nyhet. Men när jag var liten förstod jag ju inte så mycket alls egentligen. Jag fick lära mej att när något var farligt, då skulle jag akta mej för det. Om något var en dum idé, då skulle jag inte göra det. Jag fick lära mej på ett sätt och det är inte förrän nu jag ser hur jag har lärt mej saker.

Och jag har upptäckt att jag har blivit uppfostrad att döma andra. Men det vill jag inte. Så jag tänker tänka bort den delen av min uppfostran. Nu kan jag tänka lite friare känns det som. Men jag undrar om jag tänker rätt begränsat ändå. Jag menar, min hjärna(jag är hjärnan..) har ju ett begränsat utrymme inne i skallen. Hjärnan kan väl inte växa så mycket mer om inte skallen gör det. Och om hjärnan inte kan växa mer, hur långt kan jag tänka egentligen? Tänker jag begränsat? Om en hjärna bara kunde växa och växa och bli större och större och få plats med mer information, hur skulle DET vara egentligen!? Det känns som om det skulle vara för mycket hjärna än vad det finns information att ta in, men vad vet jag, är jag inte bara en hjärna, begränsad att tänka endast till ett visst avstånd? Det här är vad jag tänker klockan tre på natten när jag ligger i min säng och ska sova. Det är ganska intressant för mej, så tur att jag kom på det nu när jag skrev det här!

Men så om jag TROR att jag kan tänka hur fritt jag vill - tänka "outside the box", behöver det inte nödvändigtvis vara så. Jag kan alltså tänka begränsat? Det finns saker jag inte kan tänka på? Vad är det jag inte kan tänka på? Jag antar att jag inte kan komma på det, eftersom en färg man aldrig sett kan vara svår att föreställa sej - nog näst intill omöjlig. Försök hitta en ny färg. Går det?

Jag tror i alla fall inte att någonting är helt omöjligt. "Bara" att någonting kan vara 99,9% falskt eller sant. Men jag tror att det oftast, för det mesta finns en chans, eller risk också för den delen. Därför vill jag helst inte säga "alltid" och "aldrig" eller "jag visste det". Det har jag kanske skrivit i den här texten redan, men jag är ganska ny på att tänka så här.

Annars har jag för det mesta sagt "Du gör alltid så" och sådana saker fastän det inte är helt sant sen jag var liten. Jag gillar inte att säga osanningar. Jag gillar inte att ha fel eller att ljuga..

Jag tror jag stoppar här för nu blir jag riktigt trött. Står nämligen upp eftersom jag inte vill sitta ner. Har läst att om man sitter 6 timmar eller mer på en dag så ökar risken för att dö i förtid OAVSETT om man motionerar och sådana grejer. Alltså skulle det inte spela någon roll om man tränade på gymmet en timme varje dag för att må bra om man ändå sedan satt i soffan och såg på teve, satt vid datorn, satt på bussen, satt vid matbordet och var man nu kan sitta någonstans i sammanlagt 6 timmar eller mer. Det är läskigt.

Vill du veta vad dödsorsak nummer ett i hela världen är enligt Quizkampen? Hjärt- och kärlsjukdomar. Vad kan det bero på? Man sitter ner för mycket och äter för onyttigt kanske. Jag vet inte mycket om det, och jag har ingen lust att söka upp fakta om det just nu. Det kan vara sant eller det kan vara mindre sant. Men nu råkade jag ju skriva mer igen fastän jag skulle sluta! Prutt _/(o_o_/))=3

Middag todayy.

Idag blir det en god middag. Det blir nämligen någon slags kycklingsoppa som pappa gör. Fast han kan väl göra olika slags kycklingsoppor? Kan han inte det? Det kommer jag inte riktigt ihåg men en slags kycklingsoppa han gör är i alla fall god, den har kyckling, potatis och morötter i sej vad jag vet och så är själva soppan gulaktig. Den är god. Och så kan man ha Tabasco i den om man vill. Mums. Min mage kurrar.

Jag hoppas inte jag läskat dej som läser nu, i så fall: I’M SO SORREEEEHH :C

Men så, snart ska jag äta middag. Efter middagen ska jag diska. Sedan ska jag ställa mej här, framför skoldatorn, och göra saker. Jag ska se på anime. Jag ska känna anime. Jag ska älska anime.

MMMMHMHMM GODDAMNIT I LOVE ANIME!!

Hajdopp, snigelsnåpp så länge! (ÄR JAG BEGRÄNSAD o_o)

Ställde frågan "Vad är meningen med livet" till en person på ask.fm och fick svaret 42 som jag även fått tidigare någon gång. Blev nyfiken och googlade varför en del säger så och hittade en hamsterpajtråd där de diskuterade "meningen med livet". Där skrev någon, för att citera:

"67:2]Han(GUD) som har skapat döden och livet för att sätta er på prov [och låta er visa] vem av er som i sitt handlande är den bäste. Han är den Mäktige, Den som ständigt förlåter. 

försök att hitta ologiskhet i det här, det går inte eftersom, test enligt islam kan appliceras på alla människor, och de som inte testas här skall testas efter döden, i livet efter detta. så ingen kommer undan det. men när ni ger era argument det finns glapp någongstans hela tiden, man kan alltid hitta nackdelar med er argument medan i islamisk syn på meningen med livet kan inte hittas några nackdelar, det är som det är."

Personen skrev även detta:

"någon säger:
"Jag tror att meningen med livet är att vara lycklig,"

men vad om man inte är lycklig, om man inte kan vara lycklig, vad är meningen med livet då? därför kan lyckan inte vara meningen med livet.

någon annan säger:
"Jag tycker att meningen i livet är att göra skillnad, dvs försöka så gott det går att leva så bra som möjligt och hjälpa andra."

men om man inte har möjlighet att göra skillnad och leva så gott så bra som möjligt?

detta också betyder att detta inte är meningen med livet."

Någon annan skrev även:

"Meningen med livet är att tillbe det flygande spagettimonstret!"

Det sista var jag bara tvungen att ha med omg dog XDD

Men i alla fall, tillbaka till nyheter. Nej - tillbaka till det här. Eller wot. Jag slutar fungera. D:

Aakäj men den personen skrev alltså, och tycker då antagligen att meningen med livet inte är att vara lycklig, vilket jag tror. Jag ska inte pracka på er min åsikt och övertyga ER "att vara lycklig är meningen med livet" men jag ska förklara varför JAG tror att det är det.

"/.../ men vad om man inte är lycklig, /.../"

Ja, vad om man inte är lycklig? Vill man leva då? Det är jag inte så säker på att man vill.

Men det här beror ju också på vad man själv uppfattar frågan "vad är meningen med livet" som. Jag tänker den som anledningen till att man finns som individ ungefär. Varför ska vi leva ett helt liv? Det tror jag är för att man ska vara lycklig, för när man är lycklig kan man vilja lära sej saker, dela med sej av sin lycka, "leva" livet till fullo! Liksom, göra det man är kapabel till, det man känner för att göra, det man VILL. Det kan man göra - om man är lycklig. Inspiration, hopp(drömmar) och kärlek är för mej olika sorters lycka. Jag tror att de är några former av lycka. Så jag tror att känslor vägleder oss. Detta är fortfarande min åsikt, så du inte missförstår! :3 Jag tror att känslor vägleder oss, och att lycka är den "drivande", livets menings drivkraft, eller hur ska jag förklara det? Det är den känslan som gör att vi kan, att vi kan vilja, att vi kan göra.

"/.../ om man inte kan vara lycklig, vad är meningen med livet då? /.../"

Jag tror inte det finns många som "inte kan vara lyckliga". Det är en sak om man har ett sorts handikapp så att man inte kan känna känslan "lycka" och dess "underkategorier" men det är en annan om man inte kan få allt man vill, om man inte kan göra allt man vill för att man är förhindrad av någon anledning eller om man inte vågar göra vissa saker, man kan ju fortfarande vara lycklig då! Till exempel kanske man inte tycker om bullar, men får en bulle av någon, då kan man bli lycklig för att den någon delade med sej, det behöver inte handla om bullen, bara känslan av att någon bryr sej om en kan göra en lycklig. I alla fall mej! Men vem skulle bli ledsen om den fick en bulle? Kanske en som istället ville ha en glass, men livet blir vad man gör det till. Tänker inte förvänta mej för mycket, för får jag en bulle istället, kan jag bli tacksam av den jag fick den ifrån. Tacksam för dess omtanke. Tacksam för NÅGOT. Bullen är ju ändå mer än inget och är ju ett plus. Ett minus är kanske något som inte skulle gjort mej så glad, om någon bara TOG en bulle ifrån mej, det skulle fortfarande inte handla om bullen, för jag tycker inte om bullar, men om den var MIN och någon bara tog den skulle jag bli ledsen för att 1. den tog något som var mitt 2. personen brydde sej antagligen inte om mej.

Även om man sitter i fängelse för att man mördat sin familj av misstag, kan man ha någon form av lycka kvar, även om man inte kallar det "ren lycka" direkt. Det kan vara hopp, tro. Det kan vara förlåtelse. Det kan vara framtidsdrömmar. Något som gör att man inte ser livet helt meningslöst ändå.

MEN. MEN OM. Om en person verkligen inte kan finna lycka någonstans, känner den sej deprimerad (tänker jag) och är ledsen ständigt. I depression känner man sej inte direkt glad, man kanske inte känner något direkt hopp eller tänker att det finns någon framtid. Då vill man dö.

När man inte har meningen med livet blir livet meningslöst. När man inte är lycklig vill man dö. Egentligen har de flesta människor som lever någon form av lycka i sej, även om den kan vara svag. Man kan ha ångest, men ändå vara glad för något omedvetet, väldigt smått i bakhuvudet. Man kan vara ledsen, men ändå vara lycklig. Men en person som inte vill leva, är en person som inte känner lyckan. Den har tappat den. Om den kan få tillbaka bara en liten del eller få ny lycka kanske den kan känna den, eller inte. En del kan ju vara så förstörda och förvirrade och varit utan någon "större lycka" ett så långt tag att de har glömt hur det är att vara glad. Man kan alltså bara haft en "liten liten liten lycka" i sej hela tiden, och levt på det, men man har inte känt sej lycklig alls då, bara överlevt. Men man lever ändå för att man har någon form av lycka i sej. Men det är inte bekvämt att leva så, och det går inte att leva så, för till slut tar den lilla lilla lyckan slut.

Det är vad jag tror.

Ajuste de pratade också om att en spik i en stol uppfyllde sin mening genom att sitta fastspikad i stolen och på så sätt hålla ihop stolen och då uppfyllde vad den var menad att göra. Om man är lycklig uppfyller man väl ändå sin mening med livet? Försöker man inte göra sej själv lycklig? Genom att göra saker blir man på något sätt tillfredsställd, man uppfyller önskningar, både egna och andras, man blir mer lycklig av det. Genom att göra saker varje dag fyller du dej själv med mer bränsle, mer lycka! Så tänker jag.

Förrästen gott nytt år! 2014 nu! Yäy! 2013 var fint att skriva tycker jag dock så det är lite synd men nytt år = mer tid att leva på!

Jag har förresten skaffat ask.fm nu :O

Att ställa random frågor

är

kul

hihihu

Fråga mej gärna något om du vill, ju mer random desto bättre: ask.fm/Mikiodesu

Här är även en bra låt av genren Trap skulle jag tro:

Du får ha det bra,

Snigelala lala la!

När läraren säger så här: “Nu ska vi börja med ett nytt projekt! Vi ska vara i grupper eller par och göra sådana här och ni har så här många veckor på er. Tror ni att ni kan dela in er själva i grupper?”

Då är det “Nothing to do here” för mej. Jag dör när lärare säger så, för det är något av det värsta. Det är något av det jag fruktar mest i skolan - när man ska dela in sej själva i grupper. Då blir jag alltid där själv och läraren kommer och frågar om jag inte vill vara med i någon grupp och sedan frågar läraren andra grupper och herre.

Men det är inte det värsta - det där är en bra lösning. En läskig är när läraren, inför hela klassen, ser på mej, granskar mej, frågar mej “Ska du inte vara med i någon grupp?” FAN TA DEJ! LÅT MEJ VARA IFRED! SER DU INTE VAD DU GÖR!? DU VET INGENTING OM DU INTE SER VAD DU GÖR JUST NU! IDIOT. JUST NU PEKAR DU UT MEJ INFÖR HELA KLASSEN. DET SOM JAG FRUKTAR ALLRA MEST - ATT SYNAS! Alla ser på mej nu. Nu är det tusen gånger svårare att ge dej ett svar. Alla är tysta, alla lyssnar. Jag är tyst, Jag får inte fram något att säga. Det blir tystare, det blir pinsammare. Till slut blir jag tvungen att säga något men det har gått så lång tid så nu kommer det låta som att jag är helt dum i huvudet, som att jag inte förstod din fråga förrän nu en minut senare. Det tar oändligt mycket längre tid att tänka när man är blyg. Tänk om du fattade det. Men det gör du inte.

“Ähem, kära lärare, jag tyckte du sa att vi skulle dela in oss i grupper, det är väl ändå du som bestämmer här, inte jag väl? Men nu är det så att jag är för blyg för att knappt andas i en sådan här situation, vad förväntar du dej av mej? Att jag ska vara som du?”

När läraren säger att klassen själv ska dela in sej i grupper, då känner jag mej som mest utstött. Då känner jag mej som mest ensam, som mest nervös, som mest blyg, som mest avlägsen dem andra. Då blir jag rädd - men också väldigt arg. Läraren för att den inte tar hänsyn. “Är läraren för lat för att dela in oss i grupper?” tänker jag. Men det kan ju också vara så att dela in sej själva i grupper har något med det framtida arbetslivet att göra, vad vet jag. Eller så vill läraren vara snäll mot övriga elever i klassen. Åh, vad snäll du är lärare. Så helvetes jävla snäll du är. Men du har väl ingen aning om vad du utsätter mej för så.. förlåt mej, men jag är arg och ledsen på det. På att bli så där väldigt ensam. När det blir så tydligt att man kan läsa det i pannan på mej: “Ensam”. Hela klassen kan läsa det i min panna vid sådana tillfällen. Även du, lärare. Så varför delar inte bara DU in oss i grupper? VARFÖR? Jag undrar det. Vilken ursäkt är så bra att den har rätt att utsätta mej för det här? Jag vill höra den så att jag kan förstå.

Men nu är jag självisk. Hah, ska du dela in oss i grupper, ta de övriga elevernas frihet att välja bara för MEJ? Nä, vad självisk jag är. Ble på mej. Men är det inte lärarens jobb egentligen? Tillhör det inte personens jobb att dela in sina elever i grupper? Varför kan man inte bara göra som vi gjorde på högstadiet - man fick skriva ett antal personer på en lapp som man ville vara med, och kanske en som man inte ville vara med och så gav man lappen till läraren. Så gjorde läraren grupper utefter dessa önskemål. Kanske har lärarna inte tid med det. Med tanke på att vi får sluta tidigare typ 30% av lektionerna så verkar de verkligen ha dåligt med tid för oss.

Alla tjatar om samarbete på den här linjen. Kanske ska jag börja i estetiska bild och form istället? Jag kan inte påstå att jag trivs i skolan. Min klass är väl bra - de försöker inte spela tuffa eller något sådant, de är trevliga, goa och skämtar med varandra. Och så är jag där och förstör allt.

Vid sådana tillfällen när man ska dela in sej själva i grupper, då önskar jag att jag inte var där. Jag förstör för de andra. Det finns ingen anledning för mej att vara där. Jag vill inte vara där. Jag antar att ingen annan vill att jag ska vara där heller direkt. De verkar inte bry sej. Ingen verkar bry sej. Inte ens jag, så vad gör jag där?

Jag tror att.. efter nästa termin ska jag ha bestämt mej - antingen går jag kvar, eller så byter jag, om det ens går att byta till något. Men jag hatar att börja en ny klass själv. Då kommer alla se på mej ju. Alla kommer granska mej, se om de kan få reda på hur jag är. Men det kan de inte. För jag har stängt in mej själv i mitt skal. Mission impossible.

Jag vill inte börja en ny klass. Men jag vill inte stanna i den här heller.

Se inte på mej. Lyssna inte efter mina ord. Försök inte komma nära mej.

Om det inte är så att du helhjärtat skulle vilja se vem jag är, höra på vad jag säger eller ta min hand för att hjälpa mej.

jag vill inte vara med någon människa.
jag vill inte vara med någon.

om jag är med någon kommer jag såra den.
för jag vet inte hur man är.
om jag är med någon kommer den såra mej.
för den vet inte hur jag känner.
för ingen förstår hur jag tänker.

jag vill inte gå till skolan.
jag blir ju ledsen.
tårar kommer bara jag tänker på det.
jag vill inte träffa alla dumma människor.
de förstår inte.

ingen har någonsin förstått.
allt är dumt.
de tror de kan göra något åt det dumma genom att göra något ännu dummare, men jag blir bara påmind om allt dumt som finns då.

dumma. dumma.
dumma.
dumma.
dumma.
dumma.
dumma.

varför måste jag gå?
har en klump i halsen nu.
blöta ögon.
känner mej tung och ledsen.

jag vill inte vara med någon människa.

Är jag självisk eller vad är jag. Är det så att jag är snäll mot andra för att jag vill att de ska vara så mot mej?

Läste en text på facebook, någonting om att människor var själviska. Abraham Lincoln(en av USAs tidigare presidenter) var med i berättelsen. Lincoln och någon annan person pratade i en vagn har jag för mej och så åkte de förbi en döende häst. Lincoln sa då till vagnen att stanna och gick fram till hästen för att göra det så bekvämt för den så möjligt i sin sista stund i livet. Och så avled den. När Lincoln satte sej i vagnen igen sade den andra personen något i stil med att det var väl något osjälviskt gjort! Men då svarade Lincoln att om han inte gjort det hade han inte kunnat sova om natten.

Det fick mej att tänka lite grann. Eller ganska mycket.. '-'

Jag kom fram till att jag aldrig medvetet tänkt att om jag är snäll mot någon ska den eller kommer den vara snäll mot mej, även om det vore trevligt. Jag har mer tänkt att om jag gör något snällt mot en person, så kan den må bättre, känna sej älskad eller att någon bryr sej om den, bli glad helt enkelt. Och det vill jag att alla ska känna. Glädje. Och en bonusgrej är väl att om man känner sej älskad och lycklig så kan man vilja göra andra glada också, sprida kärleken.

Spread the love!

Om jag gör någon glad, blir jag glad. Jag behöver inte så mycket mer tillbaka egentligen. Om du blir verkligt glad, blir jag glad!

Vad som motiverade Lincoln i berättelsen, trodde jag var att hästen var döende. Liksom - kärlek till attack! Bry sej om andra. Få någon att må bra, det är en härlig känsla. Hjälp den som behöver hjälp om du kan.

Om de bara åkt förbi den döende hästen hade han nog inte kunnat sova om natten för att han skulle tänka på att han inte gjorde vad han kunde för den. Och det får mej att tänka på att vi är nog ganska själviska ändå. Våra känslor styr oss massor. Om jag skulle sparka någon i ansiktet skulle jag få skuldkänslor, skamkänslor, jag var elak, jag gjorde illa personen! Och eftersom jag inte vill känna den känslan så har jag inte sparkat någon i ansiktet med flit direkt. (Med eventuella undantag för framtiden) Men så tänker jag också att känslorna leder oss. De visar oss att det kan vara fel, det kan vara rätt. Utan känslor, skulle vi inte vara ganska vilsna egentligen då? Vi skulle nog ha väldigt svårt att se skillnad på rätt och fel. Så man kanske inte är så självisk ändå, om man FÖLJER känslorna? 

Däremot känner vi och upplever känslor på olika sätt. En del kanske inte känner så mycket om den sparkar någon i ansiktet - den kanske inte tänker så mycket på hur just den personen kände just då och hur den antagligen känner efteråt. Blir man dum då? Är det så skumt? Är det så att de med starkare eller mer empatiska, sympatiska(vad är skillnaden nu igen..) känslor blir de "goda" i filmen?

Om man väljer att ignorera sina känslor, kanske är det det egentligt själviska. Om man väljer att bara lyssna på känslorna som gynnar en själv. Om man inte bryr sej om att tänka på andras känslor..

Om man följer sina känslor, gör sådant som gör en glad(ge, dela med sej, kramas..), så känner man gladare känslor och vill överföra eller dela med sej av sina känslor till andra, inte så självisk enligt mej! :O

Jag har prövat. Min lillasyster brukar oftast vara fruktansvärt elak mot hela familjen ibland. Hon kan säga något elakt till D som blir jättesårad och arg och säger något elakt tillbaka. Sedan går hon in till köket och säger något mindre snällt till B som blir sårad och säger något mindre snällt tillbaka. Sedan går hon till någon annan och är elak. Allt hon får tillbaka är lika eller mer elakt det. Det blir en evig cirkel av hat. Jag kan då se att det var något som gjort henne ledsen från början och därför ser hon bara hat omrking sej, men egentligen är det hon som råkar skapa det genom att svara på det sättet hon tror att världen redan svarar henne. Då kan jag gå fram och krama henne(bara om jag känner mej tillräckligt 'glad' själv, oftast är jag inte det tyvärr så jag väljer att ignorera ;_;) och då kan hon brista ut i gråt. För jag ser att hennes ilska och hat bara är förklädd sorg. Det är den mesta ilskan alla känner - förklädd sorg. Egentligen är man ledsen men det var mer när man var bebis som folk hjälpte en om man grät. Numera försöker man att bara svälja sin ledsamhet, men om man gör det, så finns den kvar, och man vill inte släppa ut den för vem som helst för då verkar man svag så istället blir man arg, tänker jag. Man låter sin ILSKA - det som kan verka vara den STARKASTE(jag är stark inte svag-) känslan ersätta sin ledsamhet, som kan verka vara den svagaste(snälla hjälp mej-) känslan. Man kanske inte vill ropa på hjälp, man vill och tänker klara en sak själv men klarar det inte. Man blir arg för man är ledsen.

Så min lillasyster brister ut i gråt och jag tröstar henne. Runt om oss kommer de andra men de går sedan till var sitt, de känner sej nog inte bättre. Så när jag tröstat henne kan jag gå runt lite i lägenheten, känna mej gladare för jag gjort någon annan glad, och så sprider jag glädjen även till dem andra.

Från hat till kärlek. Från kärlek till hat.

Detta var inte alls det jag tänkte skriva om men det är något jag tänkt på ibland i alla fall. Förlåt om jag styckeindelar dåligt, det var det enda min svenskalärare på högstadiet sade åt mej att fixa men som jag aldrig riktigt förstått mej på.

Lyssnade på två bra låtar medan jag skrev det här:

Hälsning till alla men särskilt Junjun: Ha det gött, snigelkött! :'3

Du är fortfarande min idol Hayao Miyazaki. You'll always be.

Står lite mer om det här: Länk