Mitt hjärta värker, jag har inga vänner. Ensam är hemskt och ledsamt och deprimerande och jag orkar inte skriva riktigt. JAg orkar inte skriva rätt eller rätta eller göra detta ens lite bekvämt att läsa.

Ble. Läser andras bloggar och ser hur kreativa och roliga personerna verkar vara. Skulle vilja vara vän med dem. Men vem vill vara vän med mej. JAg är sååå tråkkiiiiigggggg. Varför finns jag ensssss.

Meningen med the life är att vara lycklig. att vara glad. Och anledningen till att jag vet det är simpel:

En glad människa vill leva, en ledsen vill dö.

Thats ze secret. Eller det är i alla fall min teori eller vad ska man kalla det orkar inte-----------

Kolla omg en söt smiley >> ^-^

Annars brukar jag vara "Jag är mej själv blabla jag har min stil blabla" men nu är jag osäker. Nu vill jag vara andra.

Andra har väl förut någon gång känt att de vill vara nån annan men nu vill jag det så starkt jag vill inte vara mej jag är en bajs och jag har inget självförtroende ingen självkänsla. Och jag orkar inte tänka orkar inte vara någon. Vill hålla mej borta från människor och vill att den perfekta ska komma fram till mej men så fungerar inte livet. Jag är för lat. Jag har ingen ork. Jag vill inget, men jag vill ändå.

Jag vill krama någon. Jag vill krama en vän. Jag har aldrig haft en riktig vän på det sättet, att jag kan krama den. Jag vill få tröst av en riktig vän, en som är nära mej. För första gången i mitt liv vill jag det, eller det har jag nog hela mitt liv ändå, men nu vill jagdet verkligen massor. Dör.

Fukkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk
kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk vad ska jag göra med livet. ska jag sluta det.

varför kan jag inte ge mitt liv till någon annan som kan göra något bättre av det istället. varför fuking kan jag inte det?

Så nu har jag skrivit av mej och några av de deprimerande känlsorna i min kropp har blivit lättare att bära på men inget kommer ju förändras. det är jag medveten om. för det är inte jag som kan ta det första steget. 

Nu har alla i min nya klass lärt känna varandra och bildat små grupper där de blivit vänner med varandra i och gissa vad. jo, jag är den enda som inte är med i någon grupp. jag är the forever alone person forever. forever forever forever. tydligen kommer jag aldrig kunna skaffa vänner. så jag säger fuk it, tänker inte försöka. Fast även om jag skriver det så kommer jag det smått ändå.

Tre klasser har jag gått i, alla gånger har jag trott att jag kunde förändras men det blev samma sak. I lågstadiet-mellanstadiet låtsades jag att jag inte behövde några vänner. låtsades ha kul med min småtråkiga grejsimojslera. Låtsades att jag inte brydde mej när jag var den ende kvar utan någon kompis. I högstadiet låtsades jag. I gymnasiet låtsas jag. Fast vem låtsas jag för. Jag lurar ingen. Jag har lurat mej själv i alla år. Och fram tills 7:an förstod jag hur viktigt det var att ha vänner.

Människor är ju flockdjur. Hur trodde jag att jag skulle klara mej ensam, jag tänkte inte längre fram. Och nu i gymnasiet förstår jag ännu mer hur viktigt det faktiskt fucking helvete är att ha vänner.

ÄR JAG DEN ENDA MÄNNISKAN PÅ JORDEN SOM INTE HAR VÄNNER?

Tänk om jag bara kunde vara mej själv. Mitt galna knäppa jag. Om jag bara kunde vara det i bland folk, även om jag inte fick några vänner, jag skulle bli glad bara jag kunde vara mej själv. Och till slut skulle väl någon mer galen person dyka upp och vilja bli vän då vi båda är galna. 

Om man hatar någon jättemycket kan man lika gärna önska att den blir riktigt jävla blyg som jag för då får den ett helvete.

Och jag förstår inte heller, hur andra blyga får vänner, eller en del. När jag stött på de som är blyga ungefär som jag så tänker jag "jaa, jag kanske kan bli vän med den om den vill." men så har den visst vänner och kan visst prata ändå och nej det har hänt för många gånger och jag undrar bara varföööööör.

Whyyyyyy uuuuuuu noooooo give me the förmåga to prata. OCH FUCK YOU MUNTLIGA REDOVISNINGAR OM MEJ SJÄLV JAG VILL INTE :'c

Nu skriver jag så oseriöst för att jag är så himla känslofylld så förväntar mej inte att folk tar detta på allvar ändå. Även om jag är 1457457253253%%%%% allvarlig. JAg är så olycklig. Jag är så ensam.

Jag är så ledsen ;__;

 

Ella

2 september 2013 11:55

Du har ju alltid mej c:

http://sockervaddstankar.blogspot.se

Namijaj

2 september 2013 14:47

Men jag kan inte krama dej på riktigt :'c

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kom på en sak.   Jag.   Vill.   Dö.   Jag är inte redo för livet. För att bli 18. För att göra något. För att gå vidare. För att bli vuxen. För att finnas.   Jag visste att jag var deprimerad, men jag kom inte på att god mat...

Blev sugen på att skriva ett inlägg. Lovis dakara.   Om du vill läsa det här inlägget rekommenderar jag att du lyssnar på låten Counting Stars av One Republic samtidigt för det är den jag lyssnar på just nu när jag skriver det här, alltså just nu...

Jaa så jag håller fortfarande på med den nya bloggen! Det tar lite längre tid nu för att jag inte kan spendera hela dagarna på bloggen när jag måste gå till.. skolan. Q_Q Varför.. måste.. jag... gå.. till... skolan!!! T-T   Aha för att jag sk...

Jag håller på att fixa min nya blogg vadihelefriden.blogg.se! Just nu är bloggen lösenordsskyddad för jag tänker inte ha den öppen medans den inte är klar. När designen är färdig kommer jag enbart att blogga på den! :O   Jupp. Så i typ två eller ...

Nu känner jag för att ha med ordet "begåvad" i en mening. Wops nu har jag redan haft det.   Dåså. ...