Julsjöhästen för detta året önskar eder alla en god jul! Kom ihåg att julen handlar om att ge, inte att få!

(Klicka på julsjöhästen och ha en god jul i efterskott 2013!)

Så hela dagen har jag försökt att göra ett inlägg men min familj är så <3333 så jag har inte hunnit xD

Själv har jag haft en smått kaosig julafton.

Dagen började fint med att jag vaknade innan klockan sju och gick på toa och var på mobilen och allt möjligt medans alla andra sov tills jag gick och lade mej igen för att sedan vakna jättetrött och stel. Till frukost blev det risgrynsgröt och jag blev så glad och tacksam för min familj. I alla fall de jag älskar. Y-Y

Sedan försökte jag att göra ett inlägg och logga in på gthotel.org men en galen unge till systerson var det ingen som passade så han sprang runt överallt och man kunde inte få en lugn stund när han kom in i rummet! Busunge. Han förstörde nästan min Cintiq med en penna, men sådant förstår ju inte han så jag förlåter honom. Ingen stor skada skedd ju. En skråma dock. o-o

Sedan ja, vad har jag gjort mer........

Jo jag har blivit tvingad att spela Quizkampen hela dagen och så fick jag motvilligt spela monopol med min älskade storasyster och lillebror, de är så kärleksfulla.<3

Så har vi sett på Yrrol - en kolossalt genomtänkt film och Karlsson på taket och ätit julbord och justeja, öppnat julklappar!

Först tog jag kort på alla när de andra fick sina julklappar och började slita upp dem, sedan fick även jag ett paket. Jag hann känna att det var mjukt innan jag tog kort på det och började dra av pappret. Så var där strumpor och jag kände mej aningen besviken.

Det bästa är om man ska köpa kläder till mej i julklapp att inte köpa kläder till mej i julklapp. Låt mej välja mina kläder själv snälla, jag bär dem för att "visa" eller mer känna mej, uttrycka mej, som den jag är, jag kan inte ha på mej vad som helst <-< >-> Tack.

Så fick jag ett till mjukt paket - strumpor. Ett till - en halsduk? Och sen ett kuvert, 100 kronor yäy! Mormor ger oss alltid 100 kronor, och det är jättesnällt av henne! Hon har nog inte heller den bästa ekonomin men hon bryr sej om oss barnbarn. Så i kuvertet finns ett litet julkort och en hundralapp. På julkortet finns hennes signatur som jag känner igen jättebra vid det här laget.

Sedan fick jag ett hårt paket. Vad kunde det vara? Jag började bli mer nyfiken men öppnade paketet långsamt ändå, för att spänningen skulle stiga. Samtidigt försökte jag att inte hoppas för mycket för jag avskyr att bli så besviken sedan. Men det blev jag inte. Det var ett par nya hörlurar! Nu behöver jag inte få ont i öronen när jag har på hörlurarna en stund.

Jämförelse gamla och nya hörlurar:

Gamla: Gjorde så att jag fick ont i öronen efter att jag haft dem i runt en timme.

Nya: Gör inte ont, känns bekväma och mjuka mot mina öron.

Gamla: Isolerade inte ljud så bra, de satt rätt löst.

Nya: Isolerar väldigt bra och trycker samtidigt inte heller för hårt på öronen, de sitter perfekt!

Gamla: Var trasiga så det kom inget ljud till höger sida.

Nya: Fungerar fint, nästan för fint, på båda sidor. (Med för fint menar jag att ljudet verkar så högt nu till och med när jag har på lägsta.

Så tog jag lite fler kort och vi såg på Kalle Anka, vilket jag tyckte var tråkigt eftersom det är samma varje år. Det intressanta med det var "trailerna" i slutet eller vad man ska kalla det för nya filmer som ska komma. Nu hoppade jag lite här för så här var det: Vi åt risgrynsgröt, jag försökte skriva inlägg och gå in på gt, alla samlades för att öppna julklappar, såg på Kalle Anka, åt julbord<3, alla var i vardagsrummet och mysade och åt Toffifee och polkagrisar och annat gott.. sedan så kunde jag inte återvända till datorn för den lilla busungen till systerson blev grinig och fick sova i MIN säng. MIN. MIN SÄNG. MIN EGENDOM, MITT HEM, MIN PERSONLIGA EGNA SÄNG.

Min säng är som min partner som alltid älskar mej och aldrig sviker mej. Jag är hemligt gift med den, men sch, säg inte det till någon.

Och så sov den där korven i min säng. Bara sov där. Det är inte ditt fel Sängis, du kan inte göra något, du är ett dött föremål som aldrig levat T-T I still love you. Nedå men jag vill inte att någon ska sova där blir galen BLE ÄCKLIGT BAKTERIER DREGEL SVETT USCH!

Tycker inte om smuts och mögel och ble.

Om du orkat läsa hit ner så yäy! Förlåt att jag inte tagit mej tiden att skriva det här så lästrevligt!

Det var verkligen inte menat att skriva ett så långt inlägg! xD

OJ JUSTEJA! Min bästaste julklapp höll jag nästan på att glömma bort att nämna!

I Måndags åkte tre (inklusive mej) till staden för att köpa "de sista julklapparna" och då råkade jag tragiskt nog se en julklapp och det var....

EN LIVSTIDFÖRBRUKNING PRINGLES CHEESE & ONION samt BACONCHIPS!

I LOVE THEM<3

Nu har jag massor av baconchips och massor av pringles. Yäy!!!!!11<3

Jag önskar bara att jag inte sett det i förväg.. hade velat spara den glädjen till förväntningarna på julafton och inte bara se att wow i en påse här utanför Konsum ligger en massa chips till mej wow.

Blev förstås mycket gladare än så men kunde inte känna glädjen lika starkt som om det hade varit på julafton kan jag tänka mej. För på julafton har man all stämning redan i sej och så ja. Nej jag vet inte.

Vi hade ingen gran det här året, för vi hittade den inte tror jag. Eller så var den trasig. Plastgranen. Stackars den. Nu får jag skuldkänslor när jag tänker på det. Den måste känna sej ensam och övergiven. Besviken på att det den väntat på i ett år aldrig blev av omg vad sorgligt. :'(

Förlåt mej granen. Jag älskar dej.<3

Det blev lite sorgligt på slutet men prutt. Men nu undrar jag..

HUR HAR DIN JUL VARIT?

(Berätta gärna kortfattat i en kommentar om du har lust eller länka till om du har ett inlägg på en blogg eller något, vill gärna veta! :D)

Jag är ganska trött.

Sitter på en stol. Känner att min rygg får stå ut med mycket.

Väntar på något.

Vad väntar jag på?

Försöker komma på något.

Vad är det jag försöker komma på!?

Ajusteja - vad det är jag ska skriva.

Men jag har inget att skriva om ju.. eller?

Idag fick jag skjuss.. oj, har inte skrivit det ordet på evigheter, menar ju skjuts. Fick skjuts av en snäll lärare i hennes bil till skolan från gymmet! :D

Det ösregnade och avståndet från gymmet till skolan är cirka 10 minuter(japp mäter avstånd i tid) så det var ju jättesnällt av henne!

Kände just då att "a little faith in humanity have been restored". Älskar människor som tänker på andra, även om de inte känner den de hjälper.

Liksom, "oj en person som behöver hjälp jag hjälper den för jag kan". Spelar ingen roll hur den ser ut(i princip). Bara hjälp. Hjälp hjälp.

Hej, hejdå, jag heter Mikio nu. (Vad du än säger så heter jag det nu MUHAHAHAHA(jupp))

Under "börjaskolan"-veckan åkte vi till IKEA. Där hittade jag en söt liten ren.

Renen började följa efter mej när vi gick igenom den stora affären, eller vad ska man kalla det.

Den verkade så söt och oskyldig så jag lät den följa med.

Till slut blev jag så fäst vid den att jag inte kunde låta den stanna på IKEA. Jag frågade om den inte ville följa med mej hem. Den svarade genast ja!

Så den fortsatte följa efter mej genom IKEA.

Bilden under är den sista som jag tog på honom innan vi skulle betala. Kassörskan berättade att han bara såldes tillsammans i ett set. Ett slags ladugårdsset. Så hon tog honom och lade honom i en liten låda under kassapparaten.

Så såg jag honom aldrig mer igen.

Han berättade genom telepati att han hette Bert och gillade att köra kundvagnar. Så han blev jätteglad när jag lät honom köra vår.

I miss you Bert. I wish you were here.

Idag har jag fått undvika ögonkontakt, dragits med en orolig mage som bara velat prutta och trängas inne i ett hörn på en buss. Det vill säga, idag har varit min första skoldag - på gymnasiet! Det var ingen höjdare för mej precis. Jag visste (eller trodde att jag visste) hur den första skoldagen skulle bli. Dålig. (Jag hade ganska så mycket rätt)

Först fick jag ta en buss. Sen gick bussen sönder. Sen kom en ny buss. Och så fick jag, och en massa andra människokorvar kliva på den nya bussen.. men den nya bussen, var ondskefull! Den skulle egentligen inte gå dit som den förra bussen skulle, så jag fick gå fram (*svälj*) till busschauffören och fråga. Och jag hade tur för han var så snäll att han körde mej dit jag skulle kliva av. En mycket obehaglig händelse annars, från en väldigt (väldigt väldigt väldigt..) blyg människas synvinkel.

Och så väntar man i "hallen". Skolans hall? Vad kallas det? Jag måste säga; det fanns inte särskilt många bekväma sittplatser där. Det var typ mitt första intryck från skolan (fastän jag varit där tidigare och skuggat). Stolarna lutade bakåt så mycket att man antingen fick luta sej obekvämligt mycket framåt eller ta till magmusklerna och liggsitta på stolen. Och så väntade jag och några fler tills lärare kom med skyltar för att vägleda oss vilsna nykomlingar bort från de djävulska sittplatserna och ut i solen och friheten.

Men hela den här dagen, känns det som, har jag bara kunnat tänka på alla runt omkring mej. "Ser den där personen på mej just nu?!" *Kollar ner i marken och vänder huvudet mot personens håll* *Den andra personen vänder hastigt sitt huvud åt ett annat håll* "Shit."

   Jag ogillar att vara bland människor. Jag har ingen aning om hur jag ska reagera när jag är bland dem. Det värsta är nog när man sitter ner och väntar, då känns det som om alla runt omkring mej har så tråkigt att de börjar titta på lagom tråkiga mej. För allt annat är ännu tråkigare.

Hela den här skoldagen har min mage bara varit nervös och jag försökte att lugna ner den genom att tänka på andning och se på en växt i ett fönster.. men den fortsatte bara. Jag antar att min mage inte heller är så förtjust i andra människor.

Men nu känner jag att det här inlägget blir lite så där lagom tråkigt så jag slutar nu. Plus att jag är för trött för att tänka igenom vad som just hänt så jag ska nog bara låta min hjärna slappna av genom att spela lite på datorn. Spela virtuella onlinespel där man inte träffar människor på det där jobbiga sättet. Med ögonkontakt.

Hoppas du haft en gladare dag än jag idag i alla fall! (Fast det var en rätt spännande dag ändå) Hayaoo!

Min skola. Nej, jag tänker inte ens säga något om den. Jag ska bara vara tyst.

Det må vara fredag idag, men skolan känns fortfarande lika tung. Jag vill inte gå till skolan mer. Jag orkar inte, jag vill inte.

På sista tiden har prutten blivit riktigt stekt så att säga. Eller det kanske inte var så det hette men aja, jag tänkte berätta lite om hur det var när jag var hemma hos min syster. Hon räknas nämligen som "vuxen" och har flyttat hemifrån för några år sedan och har kille och barn. Med "vuxen" menar jag att bara för att man är över 18 år och då räknas som vuxen behöver man inte "vara" det. Eller ja..

I alla fall! Här är några dåligt redigerade bilder som jag tog när vi var där! Japp, jag var inte där ensam! Jag och min bror var där och hade jättekul! I alla fall jag, sen vet jag inte riktigt vad min bror tyckte men jag hoppas att det var kul för honom också!

Såg nu att jag skrivit "Tankräm" istället för tandkräm! 8D JAA, jag är trött..

Tandkrämen med fyrkanterna i: En ytterst mysig och magisk tandkräm som jag beundras över och jag har nu satt upp bilden på min vägg. Nej då, men jag tycker om fyrkanter.. OwO (Jag vet jag är helt kneppobäng..)

Tre trappor: Att gå upp och ner för dem.. De bor på högsta våningen i en jättefin liten lägenhet. Haha så härligt med tre trappor upp! *Ehehem.. sarkasm* men jag hoppas man vänjer sej för det kändes som om jag skulle få träningsvärk av dem o_O Jag borde gå ut mer.

Onigiris: Min syster gjorde onigiris med två olika fyllningar! En med nudlar och biff, mm, den smakade så sött, och en med tonfisk och majonnäs. Den sista tyckte min bror absolut inte om.

      Det är en onigiri fylld med tonfisk och majonnäs på tallrikten, den tillhörde en gång min bror. Den siste tonfisk- och majonnäsfyllda onigirin.

Banan och smält choklad: De två sista bilderna hör ihop. Eller ja, klubban hör inte dit men jag ville smaka på en onigiri innan de blev uppätna så jag var tvungen att lägga min klubba någonstans! Vi hade ätit banan med smält choklad och gudars vad det var gott! Chokladen var i en liten skål som som stod över ett ljus och så smälte chokladen. Helt automatiskt!

Vi gjorde massa andra saker också. Men mitt minne är inte så skarpt, inte som det var förr.. Eller nej förresten, mitt minne har aldrig varit särskilt bra. Shet. Men jag kan säga att varje gång jag åker till min syster och sover över, är det bland mitt livs lyckligaste dagar. Oavsett om vi gör någonting vettigt eller inte så är stunderna där bara för härliga. Även om pojkvännen kittlas lite (nej, alldeles för) mycket. Jag har världens bästa storasyster!

Kvällsklageri.

Har inte pluggat någonting på hela veckan snälla hjälp mej jag är bajs! KOMMER. FÅ. F.

Eller i alla fall sänkt betyg.

FAK!

Ugh. Är hemma och äter äggröra. Jag tycker inte om äggröra, jag mår illa av det.

Men jag har ju inte ätit något på hela dagen, så borde inte vara kräsen. Och det är ju

nyttigt också! Jag är enormt tacksam för maten jag får. Det ska jag minsann vara.

Jag har ljugit lite för er. Det är inte för att jag är som jag är som jag inte

har några vänner. Som jag skrev på Visa presentation. Vad jag tror i alla fall.

Det är det där skalet.

Precis. Jag har ett skal. Ett sådant där som döljer min riktiga personlighet, som får

mej att tycka det är svårt att bland andra människor säga saker som jag tycker. Som

gör det svårt för mej att vara den jag egentligen är och kan paja det rejält för mej.

Folk kan inte lära känna mej för skalet är ivägen. Det hindrar mej att visa dem vem

jag är. Jag kan säga saker på fel sätt, bli röd i ansiktet, inte få fram rätt ord och allt

det är inte något särskilt bra för mitt självförtroende. Det där skalet, även kallat

blyghet, är min allra största fiende, och det har det alltid varit.

Tack vare det så kan jag inte vara mej själv, säga det jag vill, göra vad jag känner

för eller känna mej särskilt fri när jag är bland andra människor. Det där skalet som

har låst in min riktiga personlighet i sej kan bara öppnas när jag är ensam. Eller när

jag är hemma.

Och därför, mina kära läsare, två saker:

-Tycker jag inte om skolan. För att på grund av min blyghet, tror folk att jag är blyg,

att det är sådan jag är och missförstår mej därför.

Mycket. Stort. Jag varken vill eller (egentligen) är blyg. Jag är inte sån egentligen. T-T

Jag vill visa hur jag är! Jag vill inte uppfattas som "en blyg person". För mej är

blyghet ingen personlighet för det är bara ett skal som låst in den riktiga. En person

som är blyg kan därför ha "två personligheter". Till exempel jag:

Blyg/Galen-idiot-random-bulle. Ganska så "WOW SHET DET HADE JAG INTE

FÖRVÄNTAT MEJ!1"-grejigt. Nej! Nu använde jag ordet grej. Orden grej och sak har

jag fullständigt tröttnat på. Grr..

Om folk bara visste hur jag egentligen är, då hade deras reaktion blivit ungefär sådär.

Skulle jag tro.

Skulle jag vilja tro.

Det är jobbigt. Det är som en sjukdom. Precis som en sjukdom.

En nästan obotlig som är riktigt förjävlig att dras med.

Jag går inte på lunchen för då blir jag forever alone vid bordet.

Jag bryr mej inte om jag ser forever alone ut, jag vill inte bry mej. Jag bryr mej inte

om vad andra tycker. Egentligen. Mitt blyga jag verkar bry sej om allt. Och fastän jag

försöker dölja det faktum att jag "skäms" för att sitta själv, genom att sträcka

ordentligt på mej, breda ut mej och greja med mobilen vid bordet för att se sysselsatt

ut, så är det jobbigt. Inte kul. Inte kårv. Bara körv. Därför äter jag inte på lunchrasten.

Och även om jag går hem för att äta så finns det ingen mat hemma så prutt!

Och den andra saken:

-Är jag grymt super-, duper-, mega-, ultra-, hyper-, jättedålig på att vara social.

Pratsocial. Prata med andra människor. Att prata med någon annan än min familj är

en plåga. It's painful. Så skulle man faktiskt kunna beskriva det! Plågsamt, smärtsamt

att prata med människor. Men inte att skriva. Undrar varför.

Det beror nog på ögonkontakt. Mina ögon börjar lätt tåras om jag ser in i andras eller

bara pratar med någon jag inte riktigt känner. Ble. Skitpruttigt. Det har jag ärvt från

min pruttpappa. Som förresten, kan jag nämna, kommer från El Salvador. Inte för att

jag vet vad det skulle göra för skillnad men..

Men i alla fall.

Ögon - Nej tack. Mun - Nej tack. Händer - Ja tack så mycket!

Jag skriver mer än jag pratar. Jag tänker mer än jag skriver. Och säger jag något. Ja

oavsett om det är till min bror eller till någon okänd korvbulle, då säger jag alltid

minst etthundrasextiotretton fel. Med de få jag kan prata med, känns det bara

som att jag sårar, med de jag inte kan, känns det bara som att jag gör fel. Allt som

kommer från min mun är skit. Det känns som att min hjärna (som är betydligt smartare

än min mun) är direktkopplad till mina fingrar. Min mun går av sej själv och säger

elaka saker. Mina fingrar tänker efter med hjälp av min (inte jättesmarta men lite

klokare i alla fall) hjärna. Men ändå kan det hända att jag skriver något taskigt.

Skuldkänslor! Stackars person som jag nu sårade åh herregud varför är jag en sådan

stor bajsig körvidiot!! Jag vill ju inte såra någon kung-fu-king skit!!

Det enda jag kan lita på är mina tankar. De sårar ingen.

Jag säger bara; Blyghet är svårare än det verkar.                                                Till "Jag kom på en sak"