Jag kände att det nu var hög tid för mej att rita min bror. I min mattebok. Han tjatade på mej om han kunde få min festis så där fick han så att han teg minsann! Ne, jag bara skojade. Han tiger aldrig.

Så fent.

Gummiband. Massor. Av. Gummiband.
Överallt har vi gummiband! Har du sett detta vackra gummibandsarmband som matchar min vägg? Eller ska vi istället prata om min fina gummibandsring?
Nej, vi stoppar där. Hade bara lust att göra ett litet Hejsansvejsaninlägg!

Men igår kväll skrek min pappa på mej. "Du är för mycket på mobilen! Det är mobilen, mobilen, mobilen hela tiden! Du får sluta vara på den hela tiden!" Något i den stilen. Då får jag bara lust att säga "Jag är på mobilen för att det är enda sättet för mej att kommunicera med folk eftersom jag har stora svårigheter med att skaffa vänner i skolan!(Eller över huvudtaget)" Och jag är inte på mobilen hela tiden. Okej, ganska mycket då, men han ska inte döma mej. Han har ingen rätt att göra det. Han sover hela dagarna så vad vet han vad jag har gjort hela dagen då han sovit?

Min pappa har en egenskap att när han skriker på en, kan han verkligen, vad han än säger, få det att låta som: "Jag hatar dej. Varför slutar du inte bara med det du gör och går och dör?" Varför ska han störa sej på om jag har en sur min, jag säger ju ingenting. Jag har inte sagt något, pappa, varför säger du så till mej? Varför bryr du dej ens? Jag gråter inte när han skriker något elakt till mej. Men när han säger "Jag älskar dej.." skär det förvånande nog mycket djupare i mitt hjärta. Det är precis som att han säger det elakaste i hela världen till mej. Varför gör det ondare när han försöker vara snäll? Varför gråter jag bara då? Är det för att jag tror att jag missbedömt honom och tänker på vilken elak, hemsk människa jag är som kunde tycka så illa om honom? Jag är inte ens säker själv. Jag har verkligen ingen aning. Men inte ens då börjar jag tycka mer om honom. Då han säger "Jag älskar dej" händer inget annat än att det skär i mitt hjärta och tårarna börjar rinna och det får nästan motsatt effekt.. När det gäller min pappa kan jag inte hejda mina tårar. I skolan är det mycket lättare att inte gråta. Kanske för att mitt blyga jag räddar mej från att avslöja mitt blödiga inre. Det är blygheten som har det där bra pokerfacet, inte jag. Jag ska vara ärlig mot mej själv. Jag tycker inte om min pappa, men det är nog inte hans fel. Det är nog jag i det här fallet också. Han har haft en svår barndom. Jag borde inte tycka illa om honom. Egentligen.. älskar jag honom. Tror jag. Jag hoppas det. Jag vill älska honom. Han är ju min egen pappa.

Jag måste vara en av världens hemskaste personer.

De som läst Frukost och hela det långa inlägget Varför är skolan jobbig? förstår nog vad jag pratar (skriver) om i det här inlägget när jag säger:

Jag har kommit på en sak. Jag kanske har kommit på den tidigare i mitt liv men inte skrivit ner den och glömt bort den någonstans i mina hjärnceller men i alla fall. Jag har kommit på den. Igen.

Eller om det är första gången men hm hm!

Hemligheten med skalet. Allt handlar om personers personligheter. Haha, det lät kul. Måste skriva om det. owo Personers personligheter. Som en nerskriven lag om hur en person reagerar i olika situationer. Hur personer tycker och reagerar på varandra. Samspelet mellan människor och blabla i diverse situationer hur ska jag förklara det! Eller ni kanske redan fattat? Hur en person är helt enkelt.

Min teori är att jag har väldigt svårt för att hantera flera olika personligheter (lägg märke till att jag skrev personligheter och inte personer ) på en gång. Häromdagen på gympan blev jag och en person som är lätt att prata med ensamma i omklädningsrummet. Hade det bara funnits en till person då, hade jag inte sagt något alls. Men personen nämnde att det var kallt. Och det tyckte jag också, så jag svarade och så sa personen också något. Sen vågade jag inte prata mer för jag var rädd att "förstöra" samtalet eller råka säga något som jag egentligen inte tyckte. Det blir så nämligen, när skalet sluter sej om mej, kan jag bara råka slänga ur mej saker som jag egentligen inte tycker. Jag blir som "en tredje person." Den blyga personen blir jag i grupp eller med någon som är svår att prata med, oftast "elakare" personer. Ska nog inte säga elak, jag känner egentligen ingen i skolan. Mej själv är jag mest hemma. Egentligen är det bara mina tankar och delvis det jag skriver som är jag. Resten blir helt WOAH NEJ WUT AGH helt fel! Jag råkar alltid säga småelaka saker till de jag tycker om. Jag är ondskefull. Och så "den tredje personen". Så blir jag när skalet lättar lite grann. När skalet är halvt öppet och jag kan säga lite saker som "Aa, det är jättekallt här" eller "Haha, det låter ju jättekul". Jag blir en rätt tråkig person då och all min kraft läggs ner på att försöka säga saker som inte låter allt för tråkiga eller för konstiga. Det är mitt blyga jag som inte vill vara konstig. Själv vill jag vara en färgglad galen get med en starkt random personlighet. Get, personlighet. Det rimmar ahah, aja, nu ska jag inte snubbla allt för långt ifrån tråden här. Jo, och när jag är "den tredje personen" simmar rätt mycket tankar runt i mitt huvud. Och jag blir trög. Eller det är jag i vanliga fall också. Kom jag på nu.. Shet. Men min hjärna går på högvarv när en okänd person kommer fram till mej och säger något. Först dör 100 miljoner hjärnceller efter att ha försökt registrera den eventuella frågan. Sen dör ytterligare 100 miljoner av att försöka komma på ett svar. Så oftast står jag där en stund, eller 2-5 sekunder, innan jag svarar något. Och på de 5 sekunderna har min hjärna hunnit explodera minst 20 gånger! Och så känner jag mej mest dum efteråt. Och mitt blyga jag säger till mej: "Nu tycker den personen att du är dum i huvudet. Du stod jättelänge innan du svarade något och så sa du bara: 'Jag vet inte.' Kolla snabbt i personens ögon. Såg du? Man kan se i blicken att personen tycker du är dum i huvudet!" Och så börjar jag diskutera med mej själv i huvudet för att försöka övertyga mej själv att personen inte tycker det. Och att det inte spelar någon roll om den tycker det eller inte. Men den där blyga körven ger sej aldrig!

Jag vet, jag är galen.

Så allt handlar om min dåliga erfarenhet av att hantera flera olika personligheter. Anledningen till att jag kan prata med min familj är antagligen för att jag lärt känna deras olika personligheter och vet hur jag ska samspela med dem. Jag är föreberedd, jag vet hur de kan reagera för jag känner dem. Med andra personer är jag inte lika säker. De är mystiska ord som jag inte kan tyda. Man kan jämföra olika personligheter med språk. Min familj är som svenska för mej. Jag behärskar det ganska väl, för jag har levt med det hela mitt liv. En person jag har gått i samma klass med länge eller som jag känner att "den här personen är inte helt svår att kommunicera med" är som engelska. En person som jag kan tänka mej är svår att kommunicera med kan jag säga är som franska. Jag har tröttnat rätt mycket på franska för det börjar bli jobbigt. Och samma sak med personer som är som franska, jag kan tröttna på att försöka öppna mitt skal för dem för de är helt enkelt för svåra för mej att hantera. Det är lite svårt att förklara. Men är en person svår för mej, är det nog inte dennes fel, det är mitt. Det är jag som är problemet. Det är jag som inte vet hur jag ska vara. Det är inte någon annans fel. Bara mitt.

Men nu till en positiv sak. Var bara tvungen att skriva av mej först. På de svenska nationella proven fick jag B. owo Jag är skitstolt, jag är superglad! Men ska inte prata mer om det nu för vad jag egentligen ville ha sagt var det där med frukost. Sen jag läste på den där bloggen har jag försökt äta lite nyttigare frukost. Men sen förstod jag att jag är helt nybörjare på det här då min mage förklarade för mej på ett lite surt sätt att jag inte bara kan äta yoghurt med hallon och havrefraskuddar till frukost. Man borde inte äta väldigt fiberrik frukost två gånger i rad. Jag har lärt mej min läxa nu..

Men varför i hele friden har jag den här blomkrukan i mitt rum? Eller är det ens en blomkruka? Hur kom den dit egenltigen? Lite random bara. Men jag undrar verkligen.. o-o

Mystiskt.

Satte små skor på mina fingrar och de förvandlades på ett magiskt sätt till ett par fingerfötter! Med skor på!

Bild 1 Stanna!                               Bild 2 Tvärstopp!

Bild 3 Avsvimmad                          Bild 4 Moonwalk yä!

Det är mycket enklare att göra moonwalk med fingrarna.. owo

Ett sådant vackert par. 

Ikea-råttan Rutker och Kängurun är djupt förälskade. (Japp, hon heter Kängurun)

Det är sånt här jag gör när Zalixa inte är inne o,o

Ugh. Är hemma och äter äggröra. Jag tycker inte om äggröra, jag mår illa av det.

Men jag har ju inte ätit något på hela dagen, så borde inte vara kräsen. Och det är ju

nyttigt också! Jag är enormt tacksam för maten jag får. Det ska jag minsann vara.

Jag har ljugit lite för er. Det är inte för att jag är som jag är som jag inte

har några vänner. Som jag skrev på Visa presentation. Vad jag tror i alla fall.

Det är det där skalet.

Precis. Jag har ett skal. Ett sådant där som döljer min riktiga personlighet, som får

mej att tycka det är svårt att bland andra människor säga saker som jag tycker. Som

gör det svårt för mej att vara den jag egentligen är och kan paja det rejält för mej.

Folk kan inte lära känna mej för skalet är ivägen. Det hindrar mej att visa dem vem

jag är. Jag kan säga saker på fel sätt, bli röd i ansiktet, inte få fram rätt ord och allt

det är inte något särskilt bra för mitt självförtroende. Det där skalet, även kallat

blyghet, är min allra största fiende, och det har det alltid varit.

Tack vare det så kan jag inte vara mej själv, säga det jag vill, göra vad jag känner

för eller känna mej särskilt fri när jag är bland andra människor. Det där skalet som

har låst in min riktiga personlighet i sej kan bara öppnas när jag är ensam. Eller när

jag är hemma.

Och därför, mina kära läsare, två saker:

-Tycker jag inte om skolan. För att på grund av min blyghet, tror folk att jag är blyg,

att det är sådan jag är och missförstår mej därför.

Mycket. Stort. Jag varken vill eller (egentligen) är blyg. Jag är inte sån egentligen. T-T

Jag vill visa hur jag är! Jag vill inte uppfattas som "en blyg person". För mej är

blyghet ingen personlighet för det är bara ett skal som låst in den riktiga. En person

som är blyg kan därför ha "två personligheter". Till exempel jag:

Blyg/Galen-idiot-random-bulle. Ganska så "WOW SHET DET HADE JAG INTE

FÖRVÄNTAT MEJ!1"-grejigt. Nej! Nu använde jag ordet grej. Orden grej och sak har

jag fullständigt tröttnat på. Grr..

Om folk bara visste hur jag egentligen är, då hade deras reaktion blivit ungefär sådär.

Skulle jag tro.

Skulle jag vilja tro.

Det är jobbigt. Det är som en sjukdom. Precis som en sjukdom.

En nästan obotlig som är riktigt förjävlig att dras med.

Jag går inte på lunchen för då blir jag forever alone vid bordet.

Jag bryr mej inte om jag ser forever alone ut, jag vill inte bry mej. Jag bryr mej inte

om vad andra tycker. Egentligen. Mitt blyga jag verkar bry sej om allt. Och fastän jag

försöker dölja det faktum att jag "skäms" för att sitta själv, genom att sträcka

ordentligt på mej, breda ut mej och greja med mobilen vid bordet för att se sysselsatt

ut, så är det jobbigt. Inte kul. Inte kårv. Bara körv. Därför äter jag inte på lunchrasten.

Och även om jag går hem för att äta så finns det ingen mat hemma så prutt!

Och den andra saken:

-Är jag grymt super-, duper-, mega-, ultra-, hyper-, jättedålig på att vara social.

Pratsocial. Prata med andra människor. Att prata med någon annan än min familj är

en plåga. It's painful. Så skulle man faktiskt kunna beskriva det! Plågsamt, smärtsamt

att prata med människor. Men inte att skriva. Undrar varför.

Det beror nog på ögonkontakt. Mina ögon börjar lätt tåras om jag ser in i andras eller

bara pratar med någon jag inte riktigt känner. Ble. Skitpruttigt. Det har jag ärvt från

min pruttpappa. Som förresten, kan jag nämna, kommer från El Salvador. Inte för att

jag vet vad det skulle göra för skillnad men..

Men i alla fall.

Ögon - Nej tack. Mun - Nej tack. Händer - Ja tack så mycket!

Jag skriver mer än jag pratar. Jag tänker mer än jag skriver. Och säger jag något. Ja

oavsett om det är till min bror eller till någon okänd korvbulle, då säger jag alltid

minst etthundrasextiotretton fel. Med de få jag kan prata med, känns det bara

som att jag sårar, med de jag inte kan, känns det bara som att jag gör fel. Allt som

kommer från min mun är skit. Det känns som att min hjärna (som är betydligt smartare

än min mun) är direktkopplad till mina fingrar. Min mun går av sej själv och säger

elaka saker. Mina fingrar tänker efter med hjälp av min (inte jättesmarta men lite

klokare i alla fall) hjärna. Men ändå kan det hända att jag skriver något taskigt.

Skuldkänslor! Stackars person som jag nu sårade åh herregud varför är jag en sådan

stor bajsig körvidiot!! Jag vill ju inte såra någon kung-fu-king skit!!

Det enda jag kan lita på är mina tankar. De sårar ingen.

Jag säger bara; Blyghet är svårare än det verkar.                                                Till "Jag kom på en sak"

Så Zalixa.. Är du glad nu? :D

Det var på den tiden då Zalixa var en superhjälte och vi ständigt blev hotade av bankrånare att ge dem våra veckopengar. Härliga, härliga tider! Då fick man minsann veckopeng.

(Det är jag som är Superidioten.)

*Host host, sarkasm!*

Zalixa är inte online. Jag hade tråkigt så jag deltog i ett "Gissa Ordet". Åkte ut med direkten.

Jag satt en stund och funderade på ingenting i någon random persons rum.

Just nu sitter jag forever alone med Anki, den där ankan som jämt vill åt Zalixa! Jag har inget val.

Saknar dej Zalixa. Jag är ingenting utan dej. Du är min enda vän.