När läraren säger så här: “Nu ska vi börja med ett nytt projekt! Vi ska vara i grupper eller par och göra sådana här och ni har så här många veckor på er. Tror ni att ni kan dela in er själva i grupper?”

Då är det “Nothing to do here” för mej. Jag dör när lärare säger så, för det är något av det värsta. Det är något av det jag fruktar mest i skolan - när man ska dela in sej själva i grupper. Då blir jag alltid där själv och läraren kommer och frågar om jag inte vill vara med i någon grupp och sedan frågar läraren andra grupper och herre.

Men det är inte det värsta - det där är en bra lösning. En läskig är när läraren, inför hela klassen, ser på mej, granskar mej, frågar mej “Ska du inte vara med i någon grupp?” FAN TA DEJ! LÅT MEJ VARA IFRED! SER DU INTE VAD DU GÖR!? DU VET INGENTING OM DU INTE SER VAD DU GÖR JUST NU! IDIOT. JUST NU PEKAR DU UT MEJ INFÖR HELA KLASSEN. DET SOM JAG FRUKTAR ALLRA MEST - ATT SYNAS! Alla ser på mej nu. Nu är det tusen gånger svårare att ge dej ett svar. Alla är tysta, alla lyssnar. Jag är tyst, Jag får inte fram något att säga. Det blir tystare, det blir pinsammare. Till slut blir jag tvungen att säga något men det har gått så lång tid så nu kommer det låta som att jag är helt dum i huvudet, som att jag inte förstod din fråga förrän nu en minut senare. Det tar oändligt mycket längre tid att tänka när man är blyg. Tänk om du fattade det. Men det gör du inte.

“Ähem, kära lärare, jag tyckte du sa att vi skulle dela in oss i grupper, det är väl ändå du som bestämmer här, inte jag väl? Men nu är det så att jag är för blyg för att knappt andas i en sådan här situation, vad förväntar du dej av mej? Att jag ska vara som du?”

När läraren säger att klassen själv ska dela in sej i grupper, då känner jag mej som mest utstött. Då känner jag mej som mest ensam, som mest nervös, som mest blyg, som mest avlägsen dem andra. Då blir jag rädd - men också väldigt arg. Läraren för att den inte tar hänsyn. “Är läraren för lat för att dela in oss i grupper?” tänker jag. Men det kan ju också vara så att dela in sej själva i grupper har något med det framtida arbetslivet att göra, vad vet jag. Eller så vill läraren vara snäll mot övriga elever i klassen. Åh, vad snäll du är lärare. Så helvetes jävla snäll du är. Men du har väl ingen aning om vad du utsätter mej för så.. förlåt mej, men jag är arg och ledsen på det. På att bli så där väldigt ensam. När det blir så tydligt att man kan läsa det i pannan på mej: “Ensam”. Hela klassen kan läsa det i min panna vid sådana tillfällen. Även du, lärare. Så varför delar inte bara DU in oss i grupper? VARFÖR? Jag undrar det. Vilken ursäkt är så bra att den har rätt att utsätta mej för det här? Jag vill höra den så att jag kan förstå.

Men nu är jag självisk. Hah, ska du dela in oss i grupper, ta de övriga elevernas frihet att välja bara för MEJ? Nä, vad självisk jag är. Ble på mej. Men är det inte lärarens jobb egentligen? Tillhör det inte personens jobb att dela in sina elever i grupper? Varför kan man inte bara göra som vi gjorde på högstadiet - man fick skriva ett antal personer på en lapp som man ville vara med, och kanske en som man inte ville vara med och så gav man lappen till läraren. Så gjorde läraren grupper utefter dessa önskemål. Kanske har lärarna inte tid med det. Med tanke på att vi får sluta tidigare typ 30% av lektionerna så verkar de verkligen ha dåligt med tid för oss.

Alla tjatar om samarbete på den här linjen. Kanske ska jag börja i estetiska bild och form istället? Jag kan inte påstå att jag trivs i skolan. Min klass är väl bra - de försöker inte spela tuffa eller något sådant, de är trevliga, goa och skämtar med varandra. Och så är jag där och förstör allt.

Vid sådana tillfällen när man ska dela in sej själva i grupper, då önskar jag att jag inte var där. Jag förstör för de andra. Det finns ingen anledning för mej att vara där. Jag vill inte vara där. Jag antar att ingen annan vill att jag ska vara där heller direkt. De verkar inte bry sej. Ingen verkar bry sej. Inte ens jag, så vad gör jag där?

Jag tror att.. efter nästa termin ska jag ha bestämt mej - antingen går jag kvar, eller så byter jag, om det ens går att byta till något. Men jag hatar att börja en ny klass själv. Då kommer alla se på mej ju. Alla kommer granska mej, se om de kan få reda på hur jag är. Men det kan de inte. För jag har stängt in mej själv i mitt skal. Mission impossible.

Jag vill inte börja en ny klass. Men jag vill inte stanna i den här heller.

Se inte på mej. Lyssna inte efter mina ord. Försök inte komma nära mej.

Om det inte är så att du helhjärtat skulle vilja se vem jag är, höra på vad jag säger eller ta min hand för att hjälpa mej.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kom på en sak.   Jag.   Vill.   Dö.   Jag är inte redo för livet. För att bli 18. För att göra något. För att gå vidare. För att bli vuxen. För att finnas.   Jag visste att jag var deprimerad, men jag kom inte på att god mat...

Blev sugen på att skriva ett inlägg. Lovis dakara.   Om du vill läsa det här inlägget rekommenderar jag att du lyssnar på låten Counting Stars av One Republic samtidigt för det är den jag lyssnar på just nu när jag skriver det här, alltså just nu...

Jaa så jag håller fortfarande på med den nya bloggen! Det tar lite längre tid nu för att jag inte kan spendera hela dagarna på bloggen när jag måste gå till.. skolan. Q_Q Varför.. måste.. jag... gå.. till... skolan!!! T-T   Aha för att jag sk...

Jag håller på att fixa min nya blogg vadihelefriden.blogg.se! Just nu är bloggen lösenordsskyddad för jag tänker inte ha den öppen medans den inte är klar. När designen är färdig kommer jag enbart att blogga på den! :O   Jupp. Så i typ två eller ...

Nu känner jag för att ha med ordet "begåvad" i en mening. Wops nu har jag redan haft det.   Dåså. ...