Jaa så jag håller fortfarande på med den nya bloggen!

Det tar lite längre tid nu för att jag inte kan spendera hela dagarna på bloggen när jag måste gå till.. skolan. Q_Q

Varför.. måste.. jag... gå.. till... skolan!!! T-T

Aha för att jag ska få en utbildning som kan hjälpa mej i framtiden att skaffa jobb och sådant jaså jaha.

Men :(

Men.. :'((

Men..!!! :'((((

Vadihelefriden.blogg.se kommer snart att kunna inträdas. Hoppas jag. Kanske att jag öppnar bloggen 6 Februari. Den person som kommer på varför just då har löst en av många gåtor som det finns här i världen.

Universum. La la, la-la-la-la-la, la-la-la-la-la.

Jag håller på att fixa min nya blogg vadihelefriden.blogg.se! Just nu är bloggen lösenordsskyddad för jag tänker inte ha den öppen medans den inte är klar. När designen är färdig kommer jag enbart att blogga på den! :O

Jupp. Så i typ två eller tre dagar har jag hållit på med designen till bloggen och jag börjar känna mej som ett pro nu x'D 

Fast det är jag förstås inte.

Nu ska jag fortsätta med bloggen, så ha det bra

kycklingprutta!

Nu känner jag för att ha med ordet "begåvad" i en mening. Wops nu har jag redan haft det.

Dåså.

Omg jag menade inte den menade ju:

Varför kommer jag inte på någonting att skriva om?

När jag vill skriva någonting, som en egen berättelse, då kommer jag inte på något. Hur sugen jag än är på att skriva en roman, så kommer jag inte på något att skriva. Inte något påhittat.

Däremot, har jag märkt, är jag bra på att skriva åsikter. Och tankar. Mina egna mest, det är dem jag är som säkrast på att jag “vet om”, att jag inte kommer med fel fakta om. För jag kan tolka mina egna åsikter och tankar hur fritt jag vill, eftersom den enda som egentligen kan märka om de är “fel” är jag själv. I princip.

Andras åsikter och tankar kan jag mer lyssna på och reagera samt fundera kring och ta in, mest lära av. När jag pratar om mina egna tankar och hur jag tänker och mina egna och kanske andras åsikter DÅ kommer det minsann fram ord. Annars, nepp.

En mellanrubrik som egentligen är en hel mening.

Och jag tycker också om att göra sådana här mystiska mellanrubriksmeningar som låter en skapa en uppfattning eller en inställning om vad texten under rubriken handlar om så att man lättare kan komma in i texten eller få svar på en specifik fråga. Föregående mening kan du behöva läsa om några gånger. Det behövde i alla fall jag. Den blev lite lång men jag orkar inte skriva om den just nu..

Varför skriva “mellanrubriksmeningar”?

Exempelvis så är en mellanrubriksmening bra att skriva om någon har en speciell fråga och vill ha svaret på den frågan snabbt och enkelt. Då kan det ju vara supereffektivt med en synlig rubrik som gör att svaret blir lätt att hitta. Therefore I love.

Och så ser det ju sådär attans snyggt ut också.

Damn sexy.

Vilken ska idealiskt vara längst?

Det är snyggast om texten under är längre än mellanrubriken tycker jag. Men ibland går det inte för mej när jag vill skriva på ett särskilt sätt. See example above. Jag kan ju komma på någon lösning ibland men just nu är jag trött. Men jag vill skriva. Men jag är trött. Men jag vill skriva. Men jag är trött.

När rubriken är längre än själva texten.

Men som jag också tycker - en del regler är till för att brytas. Om jag vill att alla meningar ska vara på ett särskilt sätt, kan gärna en eller fler rader få vara annorlunda i något slags mönster eller bara för att vara mer som en paus från “det vanliga”.

Som när jag skrev en dikt, då hade jag skrivit upp en särskild struktur den skulle vara i och så började jag skriva, men så upptäckte jag imitten av dikten att “den här meningen bryter mot mönstret - men den passar ju så bra!” så jag lät den vara så och den blev jetebra om jag får säga det själv!

Ibland kan det finaste se finare ut om man har med det man tycker är fult i det.

Nu när jag skrivit och "analyserat" det snabbt i min hjärna ser jag att jag verkligen tycker om "annorlunda" i "vanligt". Det blir en härlig balans. Även om jag(exempel) målar det mesta i vitt kan en klick svart någonstans göra det fulländat. Eller varför inte blanda dem båda?

Förresten kom jag på något medan jag var på väg till mormor idag.

Ett slags citat kom jag på: Inte förrän efter du har lärt dej kan du kritisera hur du lärde dej. 

Wåw. Är jag filosof eller vad!? Ne skoja men jag kom att tänka på det. Jag är 16. Jag är stor nu. Jag tänker annorlunda ijämförelse med när jag var yngre. Men det kanske inte är en så chockerande nyhet. Men när jag var liten förstod jag ju inte så mycket alls egentligen. Jag fick lära mej att när något var farligt, då skulle jag akta mej för det. Om något var en dum idé, då skulle jag inte göra det. Jag fick lära mej på ett sätt och det är inte förrän nu jag ser hur jag har lärt mej saker.

Och jag har upptäckt att jag har blivit uppfostrad att döma andra. Men det vill jag inte. Så jag tänker tänka bort den delen av min uppfostran. Nu kan jag tänka lite friare känns det som. Men jag undrar om jag tänker rätt begränsat ändå. Jag menar, min hjärna(jag är hjärnan..) har ju ett begränsat utrymme inne i skallen. Hjärnan kan väl inte växa så mycket mer om inte skallen gör det. Och om hjärnan inte kan växa mer, hur långt kan jag tänka egentligen? Tänker jag begränsat? Om en hjärna bara kunde växa och växa och bli större och större och få plats med mer information, hur skulle DET vara egentligen!? Det känns som om det skulle vara för mycket hjärna än vad det finns information att ta in, men vad vet jag, är jag inte bara en hjärna, begränsad att tänka endast till ett visst avstånd? Det här är vad jag tänker klockan tre på natten när jag ligger i min säng och ska sova. Det är ganska intressant för mej, så tur att jag kom på det nu när jag skrev det här!

Men så om jag TROR att jag kan tänka hur fritt jag vill - tänka "outside the box", behöver det inte nödvändigtvis vara så. Jag kan alltså tänka begränsat? Det finns saker jag inte kan tänka på? Vad är det jag inte kan tänka på? Jag antar att jag inte kan komma på det, eftersom en färg man aldrig sett kan vara svår att föreställa sej - nog näst intill omöjlig. Försök hitta en ny färg. Går det?

Jag tror i alla fall inte att någonting är helt omöjligt. "Bara" att någonting kan vara 99,9% falskt eller sant. Men jag tror att det oftast, för det mesta finns en chans, eller risk också för den delen. Därför vill jag helst inte säga "alltid" och "aldrig" eller "jag visste det". Det har jag kanske skrivit i den här texten redan, men jag är ganska ny på att tänka så här.

Annars har jag för det mesta sagt "Du gör alltid så" och sådana saker fastän det inte är helt sant sen jag var liten. Jag gillar inte att säga osanningar. Jag gillar inte att ha fel eller att ljuga..

Jag tror jag stoppar här för nu blir jag riktigt trött. Står nämligen upp eftersom jag inte vill sitta ner. Har läst att om man sitter 6 timmar eller mer på en dag så ökar risken för att dö i förtid OAVSETT om man motionerar och sådana grejer. Alltså skulle det inte spela någon roll om man tränade på gymmet en timme varje dag för att må bra om man ändå sedan satt i soffan och såg på teve, satt vid datorn, satt på bussen, satt vid matbordet och var man nu kan sitta någonstans i sammanlagt 6 timmar eller mer. Det är läskigt.

Vill du veta vad dödsorsak nummer ett i hela världen är enligt Quizkampen? Hjärt- och kärlsjukdomar. Vad kan det bero på? Man sitter ner för mycket och äter för onyttigt kanske. Jag vet inte mycket om det, och jag har ingen lust att söka upp fakta om det just nu. Det kan vara sant eller det kan vara mindre sant. Men nu råkade jag ju skriva mer igen fastän jag skulle sluta! Prutt _/(o_o_/))=3

Middag todayy.

Idag blir det en god middag. Det blir nämligen någon slags kycklingsoppa som pappa gör. Fast han kan väl göra olika slags kycklingsoppor? Kan han inte det? Det kommer jag inte riktigt ihåg men en slags kycklingsoppa han gör är i alla fall god, den har kyckling, potatis och morötter i sej vad jag vet och så är själva soppan gulaktig. Den är god. Och så kan man ha Tabasco i den om man vill. Mums. Min mage kurrar.

Jag hoppas inte jag läskat dej som läser nu, i så fall: I’M SO SORREEEEHH :C

Men så, snart ska jag äta middag. Efter middagen ska jag diska. Sedan ska jag ställa mej här, framför skoldatorn, och göra saker. Jag ska se på anime. Jag ska känna anime. Jag ska älska anime.

MMMMHMHMM GODDAMNIT I LOVE ANIME!!

Hajdopp, snigelsnåpp så länge! (ÄR JAG BEGRÄNSAD o_o)

JAG HAR SETT KLART ANIMEN MUSHISHI. Förlåt för shift, för det är shift jag håller i när jag skriver med enbart stora bokstäver men i alla fall: Känslorna. Stämningen. Musiken var så fin.

Först när jag såg ett avsnitt av Mushishi fick jag känslan av att "den här animen är nog inte som de flesta andra, den verkar handla om något djupare". Och så såg jag väl runt 11 avsnitt. Kände känslor och tänkte massor. Alltså verkligen massor. Vanligtvis tänker jag väl 421 kg tankar per dag men efter den här animen - femtidubbelt så mycket! Men så hände lite saker så att jag inte såg på animen och minnet av den bleknade en aning (jag har jättedåligt minne) så jag började förlora lusten att se klart den(Why am I so goddamn lazy! T-T). Började tänka "Nja det hände väl inte så mycket i den egentligen.. avsnitten behöver ju inte ens ses i kronologisk ordning, det är ju inte fortsättningar och sådant direkt.. det är ju lite tråkigt..". Men så idag såg jag klart resten och det jag gillade med den var de små budskapen i den. Eller stora. Det beror på hur man ser det. Budskap som är delar av andra budskap.

Man kan nog lära sej rätt mycket av den här animen i alla fall. Den påminner om hur man kan lösa konflikter och utan att bli för tjatig kunde huvudpersonen återberätta och förklara saker som den tidigare berättat för andra personer. En sak som jag tyckte var lite kul var att massa personer såg ganska likadana ut. Det kändes som att de knappt ansträngt sej alls för att få personerna att se ut mer som olika individer. De flesta såg ut som samma person med kanske en annan hårfärg, i en annan ålder, med en annan röst. Spoiler ahead läs nästa stycke om du inte sett klart animen eller påbörjat den eller planerat att se den och inte gjort det än osv. Läs inte det som kommer efter DETTA: /SPOLIER START:/ ...Men eftersom huvudkaraktären inte direkt träffade samma person i två olika avsnitt så var det inget större problem. Bara en liten sak jag funderade över. Det var inte så störande heller egentligen. Stilen var fin och "personlig" för den animen och handlingen yäy! /:SPOILER END/

Mushishi får 8/10 av mej - bara en snudd från 9/10, nästan det högsta en anime kan få. För jag tror inte att det finns en anime som har det där sista i sej, så att det skulle kunna bli 10/10, det som jag verkligen skulle älska. En riktigt äventyrlig, lärande, episk, actionfylld, känslofylld(inte löjligt romantisk eller något sådant, bara "riktiga" känslor som i vardagslivet och så att det verkligen blir trovärdigt och man kan känna dessa känslor jättestarkt så att det riktigt ryser i kroppen!) och otrolig anime. Men jag antar att jag får göra den animen själv. Jag hoppas jag lyckas.

Musiken i slutet måste jag bara säga var jättebra! *-*

Mitt "betyg" på Mushishi är endast min åsikt, jag är inget proffs på att göra anime eller någonting. Jag har ingen rätt att bestämma hur bra den är för någon. Det är bara vad jag tycker - och jag tycker att den var jättebra! *w*

Så nu har jag skapat två nya kategorier: Anime/manga och Åsikter och funderingar!

Ha det gött,

snigelkött! c:

Du bestämmer själv vad någonting har för mening, vad någonting har för värde - för dej. Du bestämmer inte dess värde för alla, du bestämmer inte dess mening för alla heller. Man bestämmer bara för sej själv, ingen annan.

Till exempel: Min lillebror som är två år yngre än mej har jag levt ihop med i princip hela mitt liv. Jag älskar honom jättemycket och skulle göra nästan vad som helst för honom, om jag själv ville och kunde det. Han betyder massor för mej. Men för dej kanske han inte betyder lika mycket.

Man kan inte sätta ett riktigt värde på en människa eller något annat djur tycker jag, men samma människas eller djurs betydelse för en själv kan man bestämma, eller snarare känna. Bestämmer man hur mycket en person betyder för en? Det tror jag inte direkt. Personen bara får en betydelse, ett värde som inte kan beskrivas för en.

En tavla kan för en person intresserad av konst, målningar och dylikt (vad vet jag..?) vara värd 10'000 kronor, medan för en annan inte mer än 50 kronor, eller någon annan summa, om man pratar värde i pengar. Saker kan vara värda olika mycket för olika personer. Precis så är det när folk pratar åsikter. Alla har olika åsikter. Dock kan många ha liknande åsikter. Men bara för att man har likadana åsikter är man inte samma människa. Och bara för att man har väldigt olika åsikter är man inte heller alltid helt olik den andre. Bara för att två personer har en likadan åsikt om en sak har de kanske inte det om en andra sak.

Om en person uppfinner en spik för att kunna spika fast saker med, har den gett spiken en mening. En annan person kan använda spiken som en fälla, att om man trampar på den får man den i foten. Aj. Då har den plötsligt fått en annan mening. Någon annan kanske använder spiken som fiskekrok, eller som ett vapen, eller som en leksak. Saker är vad man väljer att de ska vara. Du uppfattar redan saker på ditt sätt som du är, egentligen inte helt som de är, så varför inte ge saker och ting en mening unik för dej? Eller en mening som du tycker passar dej bäst.

Det var vad jag funderade på nu bara, som kanske inte många alltid inser. Men detta är ju också min åsikt..

Ställde frågan "Vad är meningen med livet" till en person på ask.fm och fick svaret 42 som jag även fått tidigare någon gång. Blev nyfiken och googlade varför en del säger så och hittade en hamsterpajtråd där de diskuterade "meningen med livet". Där skrev någon, för att citera:

"67:2]Han(GUD) som har skapat döden och livet för att sätta er på prov [och låta er visa] vem av er som i sitt handlande är den bäste. Han är den Mäktige, Den som ständigt förlåter. 

försök att hitta ologiskhet i det här, det går inte eftersom, test enligt islam kan appliceras på alla människor, och de som inte testas här skall testas efter döden, i livet efter detta. så ingen kommer undan det. men när ni ger era argument det finns glapp någongstans hela tiden, man kan alltid hitta nackdelar med er argument medan i islamisk syn på meningen med livet kan inte hittas några nackdelar, det är som det är."

Personen skrev även detta:

"någon säger:
"Jag tror att meningen med livet är att vara lycklig,"

men vad om man inte är lycklig, om man inte kan vara lycklig, vad är meningen med livet då? därför kan lyckan inte vara meningen med livet.

någon annan säger:
"Jag tycker att meningen i livet är att göra skillnad, dvs försöka så gott det går att leva så bra som möjligt och hjälpa andra."

men om man inte har möjlighet att göra skillnad och leva så gott så bra som möjligt?

detta också betyder att detta inte är meningen med livet."

Någon annan skrev även:

"Meningen med livet är att tillbe det flygande spagettimonstret!"

Det sista var jag bara tvungen att ha med omg dog XDD

Men i alla fall, tillbaka till nyheter. Nej - tillbaka till det här. Eller wot. Jag slutar fungera. D:

Aakäj men den personen skrev alltså, och tycker då antagligen att meningen med livet inte är att vara lycklig, vilket jag tror. Jag ska inte pracka på er min åsikt och övertyga ER "att vara lycklig är meningen med livet" men jag ska förklara varför JAG tror att det är det.

"/.../ men vad om man inte är lycklig, /.../"

Ja, vad om man inte är lycklig? Vill man leva då? Det är jag inte så säker på att man vill.

Men det här beror ju också på vad man själv uppfattar frågan "vad är meningen med livet" som. Jag tänker den som anledningen till att man finns som individ ungefär. Varför ska vi leva ett helt liv? Det tror jag är för att man ska vara lycklig, för när man är lycklig kan man vilja lära sej saker, dela med sej av sin lycka, "leva" livet till fullo! Liksom, göra det man är kapabel till, det man känner för att göra, det man VILL. Det kan man göra - om man är lycklig. Inspiration, hopp(drömmar) och kärlek är för mej olika sorters lycka. Jag tror att de är några former av lycka. Så jag tror att känslor vägleder oss. Detta är fortfarande min åsikt, så du inte missförstår! :3 Jag tror att känslor vägleder oss, och att lycka är den "drivande", livets menings drivkraft, eller hur ska jag förklara det? Det är den känslan som gör att vi kan, att vi kan vilja, att vi kan göra.

"/.../ om man inte kan vara lycklig, vad är meningen med livet då? /.../"

Jag tror inte det finns många som "inte kan vara lyckliga". Det är en sak om man har ett sorts handikapp så att man inte kan känna känslan "lycka" och dess "underkategorier" men det är en annan om man inte kan få allt man vill, om man inte kan göra allt man vill för att man är förhindrad av någon anledning eller om man inte vågar göra vissa saker, man kan ju fortfarande vara lycklig då! Till exempel kanske man inte tycker om bullar, men får en bulle av någon, då kan man bli lycklig för att den någon delade med sej, det behöver inte handla om bullen, bara känslan av att någon bryr sej om en kan göra en lycklig. I alla fall mej! Men vem skulle bli ledsen om den fick en bulle? Kanske en som istället ville ha en glass, men livet blir vad man gör det till. Tänker inte förvänta mej för mycket, för får jag en bulle istället, kan jag bli tacksam av den jag fick den ifrån. Tacksam för dess omtanke. Tacksam för NÅGOT. Bullen är ju ändå mer än inget och är ju ett plus. Ett minus är kanske något som inte skulle gjort mej så glad, om någon bara TOG en bulle ifrån mej, det skulle fortfarande inte handla om bullen, för jag tycker inte om bullar, men om den var MIN och någon bara tog den skulle jag bli ledsen för att 1. den tog något som var mitt 2. personen brydde sej antagligen inte om mej.

Även om man sitter i fängelse för att man mördat sin familj av misstag, kan man ha någon form av lycka kvar, även om man inte kallar det "ren lycka" direkt. Det kan vara hopp, tro. Det kan vara förlåtelse. Det kan vara framtidsdrömmar. Något som gör att man inte ser livet helt meningslöst ändå.

MEN. MEN OM. Om en person verkligen inte kan finna lycka någonstans, känner den sej deprimerad (tänker jag) och är ledsen ständigt. I depression känner man sej inte direkt glad, man kanske inte känner något direkt hopp eller tänker att det finns någon framtid. Då vill man dö.

När man inte har meningen med livet blir livet meningslöst. När man inte är lycklig vill man dö. Egentligen har de flesta människor som lever någon form av lycka i sej, även om den kan vara svag. Man kan ha ångest, men ändå vara glad för något omedvetet, väldigt smått i bakhuvudet. Man kan vara ledsen, men ändå vara lycklig. Men en person som inte vill leva, är en person som inte känner lyckan. Den har tappat den. Om den kan få tillbaka bara en liten del eller få ny lycka kanske den kan känna den, eller inte. En del kan ju vara så förstörda och förvirrade och varit utan någon "större lycka" ett så långt tag att de har glömt hur det är att vara glad. Man kan alltså bara haft en "liten liten liten lycka" i sej hela tiden, och levt på det, men man har inte känt sej lycklig alls då, bara överlevt. Men man lever ändå för att man har någon form av lycka i sej. Men det är inte bekvämt att leva så, och det går inte att leva så, för till slut tar den lilla lilla lyckan slut.

Det är vad jag tror.

Ajuste de pratade också om att en spik i en stol uppfyllde sin mening genom att sitta fastspikad i stolen och på så sätt hålla ihop stolen och då uppfyllde vad den var menad att göra. Om man är lycklig uppfyller man väl ändå sin mening med livet? Försöker man inte göra sej själv lycklig? Genom att göra saker blir man på något sätt tillfredsställd, man uppfyller önskningar, både egna och andras, man blir mer lycklig av det. Genom att göra saker varje dag fyller du dej själv med mer bränsle, mer lycka! Så tänker jag.

Förrästen gott nytt år! 2014 nu! Yäy! 2013 var fint att skriva tycker jag dock så det är lite synd men nytt år = mer tid att leva på!

Jag har förresten skaffat ask.fm nu :O

Att ställa random frågor

är

kul

hihihu

Fråga mej gärna något om du vill, ju mer random desto bättre: ask.fm/Mikiodesu

Här är även en bra låt av genren Trap skulle jag tro:

Du får ha det bra,

Snigelala lala la!