Såg just en ASBRA anime ja den var väldigt bra mm det tycker jag.

Vill du veta vad den heter? Den var verkligen jättebra och mindfuck och alltihopa och bra handling och ALLT OMG SÅG PRECIS EXAKT KLART DEN OCH DEN HAR BARA 12 EPISODER-fef-ewfw-fe-wfe-wf-ew-few-fewf-ew

Den hette.. Mahou Shoujo Madoka Magica.

Superbra. Inspirerande, deprimerande, lärorik, reflekterande, action- och känslofylld anime.

ÅNGRAR ABSOULT INTE ATT JAG SÅG DEN. SÅ AWSUM!!!!

Och nu försöker jag redan hitta en anime som är minst lika bra ewe (feeling otaku)

Men även om den här animen var så awsum och mindfuck som den var, så saknade den ändå mycket av vad JAG vill ha. Och det ska jag ha i min anime. I min film. I mina alldeles egna verk.

Jag rekommenderar Mahou Shoujo Madoka Magica väldigt starkt dock för.. ja, se den~

Du märker nog snabbt om du kommer att gilla den eller om det inte faller i din smak. Om du på en dag redan hamnat på episod 5 är det nog ingen tvekan om att resten av serien kommer att ge dej en liten del av kunskapen livet kan erbjuda.

Det var väl allt då jopp,

snigelsnåpp!

Är jag självisk eller vad är jag. Är det så att jag är snäll mot andra för att jag vill att de ska vara så mot mej?

Läste en text på facebook, någonting om att människor var själviska. Abraham Lincoln(en av USAs tidigare presidenter) var med i berättelsen. Lincoln och någon annan person pratade i en vagn har jag för mej och så åkte de förbi en döende häst. Lincoln sa då till vagnen att stanna och gick fram till hästen för att göra det så bekvämt för den så möjligt i sin sista stund i livet. Och så avled den. När Lincoln satte sej i vagnen igen sade den andra personen något i stil med att det var väl något osjälviskt gjort! Men då svarade Lincoln att om han inte gjort det hade han inte kunnat sova om natten.

Det fick mej att tänka lite grann. Eller ganska mycket.. '-'

Jag kom fram till att jag aldrig medvetet tänkt att om jag är snäll mot någon ska den eller kommer den vara snäll mot mej, även om det vore trevligt. Jag har mer tänkt att om jag gör något snällt mot en person, så kan den må bättre, känna sej älskad eller att någon bryr sej om den, bli glad helt enkelt. Och det vill jag att alla ska känna. Glädje. Och en bonusgrej är väl att om man känner sej älskad och lycklig så kan man vilja göra andra glada också, sprida kärleken.

Spread the love!

Om jag gör någon glad, blir jag glad. Jag behöver inte så mycket mer tillbaka egentligen. Om du blir verkligt glad, blir jag glad!

Vad som motiverade Lincoln i berättelsen, trodde jag var att hästen var döende. Liksom - kärlek till attack! Bry sej om andra. Få någon att må bra, det är en härlig känsla. Hjälp den som behöver hjälp om du kan.

Om de bara åkt förbi den döende hästen hade han nog inte kunnat sova om natten för att han skulle tänka på att han inte gjorde vad han kunde för den. Och det får mej att tänka på att vi är nog ganska själviska ändå. Våra känslor styr oss massor. Om jag skulle sparka någon i ansiktet skulle jag få skuldkänslor, skamkänslor, jag var elak, jag gjorde illa personen! Och eftersom jag inte vill känna den känslan så har jag inte sparkat någon i ansiktet med flit direkt. (Med eventuella undantag för framtiden) Men så tänker jag också att känslorna leder oss. De visar oss att det kan vara fel, det kan vara rätt. Utan känslor, skulle vi inte vara ganska vilsna egentligen då? Vi skulle nog ha väldigt svårt att se skillnad på rätt och fel. Så man kanske inte är så självisk ändå, om man FÖLJER känslorna? 

Däremot känner vi och upplever känslor på olika sätt. En del kanske inte känner så mycket om den sparkar någon i ansiktet - den kanske inte tänker så mycket på hur just den personen kände just då och hur den antagligen känner efteråt. Blir man dum då? Är det så skumt? Är det så att de med starkare eller mer empatiska, sympatiska(vad är skillnaden nu igen..) känslor blir de "goda" i filmen?

Om man väljer att ignorera sina känslor, kanske är det det egentligt själviska. Om man väljer att bara lyssna på känslorna som gynnar en själv. Om man inte bryr sej om att tänka på andras känslor..

Om man följer sina känslor, gör sådant som gör en glad(ge, dela med sej, kramas..), så känner man gladare känslor och vill överföra eller dela med sej av sina känslor till andra, inte så självisk enligt mej! :O

Jag har prövat. Min lillasyster brukar oftast vara fruktansvärt elak mot hela familjen ibland. Hon kan säga något elakt till D som blir jättesårad och arg och säger något elakt tillbaka. Sedan går hon in till köket och säger något mindre snällt till B som blir sårad och säger något mindre snällt tillbaka. Sedan går hon till någon annan och är elak. Allt hon får tillbaka är lika eller mer elakt det. Det blir en evig cirkel av hat. Jag kan då se att det var något som gjort henne ledsen från början och därför ser hon bara hat omrking sej, men egentligen är det hon som råkar skapa det genom att svara på det sättet hon tror att världen redan svarar henne. Då kan jag gå fram och krama henne(bara om jag känner mej tillräckligt 'glad' själv, oftast är jag inte det tyvärr så jag väljer att ignorera ;_;) och då kan hon brista ut i gråt. För jag ser att hennes ilska och hat bara är förklädd sorg. Det är den mesta ilskan alla känner - förklädd sorg. Egentligen är man ledsen men det var mer när man var bebis som folk hjälpte en om man grät. Numera försöker man att bara svälja sin ledsamhet, men om man gör det, så finns den kvar, och man vill inte släppa ut den för vem som helst för då verkar man svag så istället blir man arg, tänker jag. Man låter sin ILSKA - det som kan verka vara den STARKASTE(jag är stark inte svag-) känslan ersätta sin ledsamhet, som kan verka vara den svagaste(snälla hjälp mej-) känslan. Man kanske inte vill ropa på hjälp, man vill och tänker klara en sak själv men klarar det inte. Man blir arg för man är ledsen.

Så min lillasyster brister ut i gråt och jag tröstar henne. Runt om oss kommer de andra men de går sedan till var sitt, de känner sej nog inte bättre. Så när jag tröstat henne kan jag gå runt lite i lägenheten, känna mej gladare för jag gjort någon annan glad, och så sprider jag glädjen även till dem andra.

Från hat till kärlek. Från kärlek till hat.

Detta var inte alls det jag tänkte skriva om men det är något jag tänkt på ibland i alla fall. Förlåt om jag styckeindelar dåligt, det var det enda min svenskalärare på högstadiet sade åt mej att fixa men som jag aldrig riktigt förstått mej på.

Lyssnade på två bra låtar medan jag skrev det här:

Hälsning till alla men särskilt Junjun: Ha det gött, snigelkött! :'3

Jag är ganska trött.

Sitter på en stol. Känner att min rygg får stå ut med mycket.

Väntar på något.

Vad väntar jag på?

Försöker komma på något.

Vad är det jag försöker komma på!?

Ajusteja - vad det är jag ska skriva.

Men jag har inget att skriva om ju.. eller?

Idag fick jag skjuss.. oj, har inte skrivit det ordet på evigheter, menar ju skjuts. Fick skjuts av en snäll lärare i hennes bil till skolan från gymmet! :D

Det ösregnade och avståndet från gymmet till skolan är cirka 10 minuter(japp mäter avstånd i tid) så det var ju jättesnällt av henne!

Kände just då att "a little faith in humanity have been restored". Älskar människor som tänker på andra, även om de inte känner den de hjälper.

Liksom, "oj en person som behöver hjälp jag hjälper den för jag kan". Spelar ingen roll hur den ser ut(i princip). Bara hjälp. Hjälp hjälp.

Hej, hejdå, jag heter Mikio nu. (Vad du än säger så heter jag det nu MUHAHAHAHA(jupp))

Vad om det huvudsakligen är två saker som gör att livet i min kropp fortfarande är drägligt?

Två saker som håller min inre önskan om att få slut på allt kvar där inne.

Och det första är de vänner jag fått via internet. Om jag inte mött de där underbara personerna hade jag säkert inte kommit så här långt. Om jag inte hade skapat ett konto på Hearhotel just då hade jag säkert inte klarat mej hit ens. Jag tror jag förstår nu, hur viktigt det är med vänner egentligen. Överallt kan man läsa "Gör detta och detta med dina vänner!", "..Och det blir roligare med dina kompisar!" "Dela med alla dina vänner!", "Jag brukar vara med mina klasskompisar" osv osv. De flesta människorna här på jorden verkar ha vänner. Även andra blyga. Vänner är viktiga saker(inte saker egentligen kanske. 'Korvbullar som betyder mycket för en'), har jag förstått. Hur skulle den där hjälten i filmen lyckats om den inte hade sina fucking jävla vänner där. Det är mest orealistiskt om en person helt själv utan vänner skulle klara sej igenom en massa svårigheter. Man måste ha någon där, en vän, en kär familjemedlem eller bara någon form av person man kan prata med och vara med. Man måste få stöd på något sätt. Som människa. Om man är en slags supermänniska som inte behöver vänner så wow, coolt, vad bra för den.

Blir glad när jag ser andra som har vänner. Tänker på hur glada de måste vara med varandra. Fast sen är det lite svårt att uppskatta allt man har här i världen när man typ alltid har det. Det är svårt.

Det andra som håller mej vid liv är min starka vilja att göra den där filmen. Jag kan göra den, se den och sedan dö i frid. I princip. Vill bara göra filmen innan jag dööööööööööööör. Jag vill visa världen att jag kan göra denna episka film. Och se den själv. Se den bästa filmen i världen. Sen kan jag dö.

Jag är rädd att jag kanske begår självmord innan jag hinner uppleva hur det är att vara animatör. Tråkigt för mej.

Är i min säng. Har min mobil. Wow, jag har verkligen manyy thingss omg.

I alla fall så har jag inte gjort något som jag planerade.

Jag skulle vakna 9:05 vaknade 9:06 :O
Sen skulle jag klä på mej snabbt och äta frukost, men det tog jättelång tid att göra det för att jag var tvungen att fortsätta läsa Death Note och vara på mobilen. Så finns det ingen frukost. Och har inte ätit något än. För jag kan ju inte äta rischoklad till frukost! Och pappa är någonstans borta på något sjukhus eller vad han skulle göra. Något läskigt i alla fall. :( Stackars pappa.

Men det finns inget att äta så vad..!! Vad ska jag göra egentligen? Är "sjuk", så hemma från skolan. Ganska härligt men ändå stressande. Nu missar jag ju bajs som blir svårt att ta igen.

Och ajuste, på tal om absolut ingen potatis, här är en blogg jag intresserat mej av:
Ajmiee.blogg.se

Yäss. Så nu tråkar jag iväg då ska inte störa någon något mer. Bujs.

Mitt hjärta värker, jag har inga vänner. Ensam är hemskt och ledsamt och deprimerande och jag orkar inte skriva riktigt. JAg orkar inte skriva rätt eller rätta eller göra detta ens lite bekvämt att läsa.

Ble. Läser andras bloggar och ser hur kreativa och roliga personerna verkar vara. Skulle vilja vara vän med dem. Men vem vill vara vän med mej. JAg är sååå tråkkiiiiigggggg. Varför finns jag ensssss.

Meningen med the life är att vara lycklig. att vara glad. Och anledningen till att jag vet det är simpel:

En glad människa vill leva, en ledsen vill dö.

Thats ze secret. Eller det är i alla fall min teori eller vad ska man kalla det orkar inte-----------

Kolla omg en söt smiley >> ^-^

Annars brukar jag vara "Jag är mej själv blabla jag har min stil blabla" men nu är jag osäker. Nu vill jag vara andra.

Andra har väl förut någon gång känt att de vill vara nån annan men nu vill jag det så starkt jag vill inte vara mej jag är en bajs och jag har inget självförtroende ingen självkänsla. Och jag orkar inte tänka orkar inte vara någon. Vill hålla mej borta från människor och vill att den perfekta ska komma fram till mej men så fungerar inte livet. Jag är för lat. Jag har ingen ork. Jag vill inget, men jag vill ändå.

Jag vill krama någon. Jag vill krama en vän. Jag har aldrig haft en riktig vän på det sättet, att jag kan krama den. Jag vill få tröst av en riktig vän, en som är nära mej. För första gången i mitt liv vill jag det, eller det har jag nog hela mitt liv ändå, men nu vill jagdet verkligen massor. Dör.

Fukkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk
kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk vad ska jag göra med livet. ska jag sluta det.

varför kan jag inte ge mitt liv till någon annan som kan göra något bättre av det istället. varför fuking kan jag inte det?

Så nu har jag skrivit av mej och några av de deprimerande känlsorna i min kropp har blivit lättare att bära på men inget kommer ju förändras. det är jag medveten om. för det är inte jag som kan ta det första steget. 

Nu har alla i min nya klass lärt känna varandra och bildat små grupper där de blivit vänner med varandra i och gissa vad. jo, jag är den enda som inte är med i någon grupp. jag är the forever alone person forever. forever forever forever. tydligen kommer jag aldrig kunna skaffa vänner. så jag säger fuk it, tänker inte försöka. Fast även om jag skriver det så kommer jag det smått ändå.

Tre klasser har jag gått i, alla gånger har jag trott att jag kunde förändras men det blev samma sak. I lågstadiet-mellanstadiet låtsades jag att jag inte behövde några vänner. låtsades ha kul med min småtråkiga grejsimojslera. Låtsades att jag inte brydde mej när jag var den ende kvar utan någon kompis. I högstadiet låtsades jag. I gymnasiet låtsas jag. Fast vem låtsas jag för. Jag lurar ingen. Jag har lurat mej själv i alla år. Och fram tills 7:an förstod jag hur viktigt det var att ha vänner.

Människor är ju flockdjur. Hur trodde jag att jag skulle klara mej ensam, jag tänkte inte längre fram. Och nu i gymnasiet förstår jag ännu mer hur viktigt det faktiskt fucking helvete är att ha vänner.

ÄR JAG DEN ENDA MÄNNISKAN PÅ JORDEN SOM INTE HAR VÄNNER?

Tänk om jag bara kunde vara mej själv. Mitt galna knäppa jag. Om jag bara kunde vara det i bland folk, även om jag inte fick några vänner, jag skulle bli glad bara jag kunde vara mej själv. Och till slut skulle väl någon mer galen person dyka upp och vilja bli vän då vi båda är galna. 

Om man hatar någon jättemycket kan man lika gärna önska att den blir riktigt jävla blyg som jag för då får den ett helvete.

Och jag förstår inte heller, hur andra blyga får vänner, eller en del. När jag stött på de som är blyga ungefär som jag så tänker jag "jaa, jag kanske kan bli vän med den om den vill." men så har den visst vänner och kan visst prata ändå och nej det har hänt för många gånger och jag undrar bara varföööööör.

Whyyyyyy uuuuuuu noooooo give me the förmåga to prata. OCH FUCK YOU MUNTLIGA REDOVISNINGAR OM MEJ SJÄLV JAG VILL INTE :'c

Nu skriver jag så oseriöst för att jag är så himla känslofylld så förväntar mej inte att folk tar detta på allvar ändå. Även om jag är 1457457253253%%%%% allvarlig. JAg är så olycklig. Jag är så ensam.

Jag är så ledsen ;__;

Under "börjaskolan"-veckan åkte vi till IKEA. Där hittade jag en söt liten ren.

Renen började följa efter mej när vi gick igenom den stora affären, eller vad ska man kalla det.

Den verkade så söt och oskyldig så jag lät den följa med.

Till slut blev jag så fäst vid den att jag inte kunde låta den stanna på IKEA. Jag frågade om den inte ville följa med mej hem. Den svarade genast ja!

Så den fortsatte följa efter mej genom IKEA.

Bilden under är den sista som jag tog på honom innan vi skulle betala. Kassörskan berättade att han bara såldes tillsammans i ett set. Ett slags ladugårdsset. Så hon tog honom och lade honom i en liten låda under kassapparaten.

Så såg jag honom aldrig mer igen.

Han berättade genom telepati att han hette Bert och gillade att köra kundvagnar. Så han blev jätteglad när jag lät honom köra vår.

I miss you Bert. I wish you were here.