Mitt hjärta värker, jag har inga vänner. Ensam är hemskt och ledsamt och deprimerande och jag orkar inte skriva riktigt. JAg orkar inte skriva rätt eller rätta eller göra detta ens lite bekvämt att läsa.

Ble. Läser andras bloggar och ser hur kreativa och roliga personerna verkar vara. Skulle vilja vara vän med dem. Men vem vill vara vän med mej. JAg är sååå tråkkiiiiigggggg. Varför finns jag ensssss.

Meningen med the life är att vara lycklig. att vara glad. Och anledningen till att jag vet det är simpel:

En glad människa vill leva, en ledsen vill dö.

Thats ze secret. Eller det är i alla fall min teori eller vad ska man kalla det orkar inte-----------

Kolla omg en söt smiley >> ^-^

Annars brukar jag vara "Jag är mej själv blabla jag har min stil blabla" men nu är jag osäker. Nu vill jag vara andra.

Andra har väl förut någon gång känt att de vill vara nån annan men nu vill jag det så starkt jag vill inte vara mej jag är en bajs och jag har inget självförtroende ingen självkänsla. Och jag orkar inte tänka orkar inte vara någon. Vill hålla mej borta från människor och vill att den perfekta ska komma fram till mej men så fungerar inte livet. Jag är för lat. Jag har ingen ork. Jag vill inget, men jag vill ändå.

Jag vill krama någon. Jag vill krama en vän. Jag har aldrig haft en riktig vän på det sättet, att jag kan krama den. Jag vill få tröst av en riktig vän, en som är nära mej. För första gången i mitt liv vill jag det, eller det har jag nog hela mitt liv ändå, men nu vill jagdet verkligen massor. Dör.

Fukkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk
kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk vad ska jag göra med livet. ska jag sluta det.

varför kan jag inte ge mitt liv till någon annan som kan göra något bättre av det istället. varför fuking kan jag inte det?

Så nu har jag skrivit av mej och några av de deprimerande känlsorna i min kropp har blivit lättare att bära på men inget kommer ju förändras. det är jag medveten om. för det är inte jag som kan ta det första steget. 

Nu har alla i min nya klass lärt känna varandra och bildat små grupper där de blivit vänner med varandra i och gissa vad. jo, jag är den enda som inte är med i någon grupp. jag är the forever alone person forever. forever forever forever. tydligen kommer jag aldrig kunna skaffa vänner. så jag säger fuk it, tänker inte försöka. Fast även om jag skriver det så kommer jag det smått ändå.

Tre klasser har jag gått i, alla gånger har jag trott att jag kunde förändras men det blev samma sak. I lågstadiet-mellanstadiet låtsades jag att jag inte behövde några vänner. låtsades ha kul med min småtråkiga grejsimojslera. Låtsades att jag inte brydde mej när jag var den ende kvar utan någon kompis. I högstadiet låtsades jag. I gymnasiet låtsas jag. Fast vem låtsas jag för. Jag lurar ingen. Jag har lurat mej själv i alla år. Och fram tills 7:an förstod jag hur viktigt det var att ha vänner.

Människor är ju flockdjur. Hur trodde jag att jag skulle klara mej ensam, jag tänkte inte längre fram. Och nu i gymnasiet förstår jag ännu mer hur viktigt det faktiskt fucking helvete är att ha vänner.

ÄR JAG DEN ENDA MÄNNISKAN PÅ JORDEN SOM INTE HAR VÄNNER?

Tänk om jag bara kunde vara mej själv. Mitt galna knäppa jag. Om jag bara kunde vara det i bland folk, även om jag inte fick några vänner, jag skulle bli glad bara jag kunde vara mej själv. Och till slut skulle väl någon mer galen person dyka upp och vilja bli vän då vi båda är galna. 

Om man hatar någon jättemycket kan man lika gärna önska att den blir riktigt jävla blyg som jag för då får den ett helvete.

Och jag förstår inte heller, hur andra blyga får vänner, eller en del. När jag stött på de som är blyga ungefär som jag så tänker jag "jaa, jag kanske kan bli vän med den om den vill." men så har den visst vänner och kan visst prata ändå och nej det har hänt för många gånger och jag undrar bara varföööööör.

Whyyyyyy uuuuuuu noooooo give me the förmåga to prata. OCH FUCK YOU MUNTLIGA REDOVISNINGAR OM MEJ SJÄLV JAG VILL INTE :'c

Nu skriver jag så oseriöst för att jag är så himla känslofylld så förväntar mej inte att folk tar detta på allvar ändå. Även om jag är 1457457253253%%%%% allvarlig. JAg är så olycklig. Jag är så ensam.

Jag är så ledsen ;__;

Den här kortfilmen är fantastisk. Den fick mej att gråta och den fick mej att inse ännu mer hur idiotiskt det här med mobbning för att man har en annan sexualitet är. Allvarligt? Bara för att man inte är intresserad av det ena, utan det andra. Hur kommer man ens på tanken. Så sorgligt..

Jag vill sova nu.

Det var allt jag hade att säga idag. Eller ikväll. Jag känner att jag börjar glida iväg från bloggen en aning. Fruttigt.

Jag kommer ihåg när jag var liten och på rasterna var jag alltid ensam.

Då kunde en lärare komma fram till mej och fråga:

"Ska du inte vara med de andra och hoppa långhopprep?"

Då skulle jag svara:

"Nej"

Då skulle läraren säga:

"Gillar du inte att hoppa hopprep?"

Då skulle jag tycka att läraren var irriterande som lade sej i vad jag gjorde. Vill jag inte vara med så vill jag inte. Hade jag velat hade jag väl redan frågat? Som om för att läraren sa till mej så skulle det bli så jävla mycket lättare.

"Jo" Skulle jag säga. Jag gillar att hoppa hopprep, bara inte med andra människor. Jag gillar inte att göra något med andra människor. Det har jag aldrig gjort.

"Varför frågar du inte om du får vara med och hoppa lite?" Skulle läraren fråga med en så överdrivet snäll röst att jag bara inuti exploderar av ilska men mitt blyga skal skulle fullständigt dölja det och istället svara åt mej:

"För jag vill inte"

Jag kommer ihåg de situationerna så väl. När lärare såg att jag var ensam och gick fram till mej och sa om inte jag skulle gå och fråga om jag ville vara med. Varför skulle jag det? Det hjälper inte att ni kommer och frågar.

Jag undrar hur de tänker. Det undrar jag, för jag har ingen aning. De verkar inte ha en aning om hur det är att vara blyg.

Varför skulle en blyg person fråga om den fick vara med? En blyg person? Fråga? Om att få vara med? PFAH!

Och särskilt om den inte vill. Varför säger de inte till de andra barnen att fråga istället? Vad ska de fråga mej för?

Och bara för att alla lärare skulle hålla på så(ja, alla lärare) så började det växa något inuti mej. En liten känsla av att "Jag trivs med att vara själv". En falsk känsla. Den skulle säga till mej, övertyga mej, om att jag tyckte om att vara själv. Och det trodde jag. Enda tills jag började sjuan. Först var allt kul. Allting gick uppåt för mej för det blev en ny klass, nya personer, allt nytt. Men så efter halva sjuan insåg jag, det har ju inte förändrats ett jävla dugg. Jag är fortfarande lika ensam. Allt är fortfarande skit. Jag tycker inte alls om att vara ensam ju, du ljög för mej. Du ljög.

Så blev allt istället värre. Jag blev ensammast. Av alla. Jag är den enda utan någon vän. Jag är den enda på hela skolan som inte har någon att vara med. Till och med en annan person som verkar vara väldigt ensam har några att vara med. Tycker ändå synd om personen. Det svider i hjärtat av att se att den också är ensam. Jag vet ju hur smärtsamt det är.

Fuck school, säger jag bara. Fuck life. Jag orkar inte hålla uppe betygen längre. Nej, jag orkar verkligen inte det. Jag har slutat att plugga, men har blivit mer uppmärksam på lektionerna istället. Jag räcker aldrig upp handen längre. Jag visar inte vad jag kan i de muntliga diskussionerna. Det är för jobbigt. Det är fuck as fuck. Allt är fuckat. Skolan är helt ur balans för mej. Jag brukade ha en person att vara med i sjuan. Men den personen försvann. På ett sådant sätt som en annan gjort ur mitt liv tidigare. Fast på ett annat sätt. Jag undrar en sak, för är det verkligen en jävla helvetesslump att tre personer kan försvinna ur mitt liv på tre helt olika och absurda sätt!? Just jag? Det är fuckat. Att det ens finns en person som jag. Vad knäppt. Vad idiotiskt. Vad helt jävla meningslöst vad fan är det för fel på världen.

VARFÖR GER DU INTE CHANSEN TILL FOLK SOM FÖRTJÄNAR DEN. VARFÖR GAV DU DEN TILL MEJ? JAG FÖTJÄNAR DEN INTE FÖR JAG VILL DÖ. MÄNNISKOR ÄR FLOCKDJUR. DE SKA INTE LEVA ENSAMMA FÖRFAN. FUCKING JÄVLA HELVETESLIV.

FAN.

I körvskolan idag under en lektion råkade jag höra när en elev och en lärare

höll på med hänga gubbe.

Jag vet att man inte ska tjuvlyssna på folk men jag råkar ha väldigt bra hörsel.

Superhörsel. Jag hör bäst i familjen och är den enda som inte behöver ha högsta

volym på mina hörlurar för att kunna höra musiken. Jag hör för bra för att kunna

stänga av mina öron när jag egentligen borde..

Så blev lite fundersam när eleven försökte vara rolig och sa en massa saker

och så:

Eleven: Men ska du inte rita en snopp på den?

Läraren: Det kanske är en kvinna?

Eleven: Men det heter ju hänga gubbe!

Läraren: Det har jag inte sagt, det kanske är hänga kvinna!

Eleven: Är du feminist eller!?

Vad har feminism med det att göra? Jag undrar vilken uppfattning den personen

fått av feminism.

Vid 15 års ålder borde man väl veta om vad orden man säger betyder? Jag kom just

på att vi inte pratat något om feminism i skolan som jag har något särskilt bra

minne av. Allt jag vet om feminism har jag lärt mej från internet och böcker.

Men inte böcker från skolan. Man kanske borde informera en mer om sådant i skolan

så att det inte blir så mycket missförstånd som det blir. Eller gör man redan det? Är

det bara jag som missat det?

För feminism handlar ju inte om att man ska behandla kvinnor bättre än

män eller något.

Feminism är att

Kvinna = 1

Man = 1

Alla ska bli behandlade rättvist och lika. Ingen ska få lägre lön på grund av sitt

kön. Man ska behandlas med lika mycket respekt. Jämställdhet. Det är min uppfattning

av feminismen.

Eftersom min mage fullständigt vrålar av hunger så orkar jag inte skriva om någonting annat. Av någon anledning har jag inte ätit något sedan frukost och är jättehungrig och trögare (om det ens är möjligt) än vad jag brukar vara. Så trött! Orkar inte plugga! T-T

Vill inte.

Vill inte.

Vill inte!

Prov!? Imorgon, jaha. NO-prov som jag inte pluggat på, så awsum. Mitt NO-betyg kommer bara sjunka ner i graven när läraren får se mitt resultat på provet sen. ÅÅÅH VAD JAG HAR KUL. Ironi.. Hunger. Trötthet. Fryshet. Kanske man inte kan säga direkt.

Kan inte plugga till någonting. Finns ingen mat. Finns ingen tid för dator men det är det enda jag orkar just nu. Mobil. Ingen där. Forever alone. Tråkigt har jag däremot inte för jag har nästan aldrig tråkigt. Vare sej jag gör något eller inte så har jag för det mesta aldrig "tråkigt". Kul har jag inte heller men.. I alla fall; hunger. Trötthet..

Sugen på spagetti med köttfärssås..

Ett så onödigt inlägg, ja minsann. Jag är ledsen att behöva tråka ut er med mina tråktankar som jag själv inte tycker är tråkiga för att jag själv är tråkig för att jag är så hungrig. Jaaaapp, det stämmer! Det jag skrivit är mina tankar. Mina tråkiga tankar. Det är allt jag tänker på just nu. Hungrig, trött, prov imorgon, hungrig. JAG ÄR JU HUNGRIG.

Jag vill hjälpa svältande barn och vuxna som har det fattigt att bli mätta och få det bra. Vart kom det ifrån? Stackars barn som svälter, folk som fryser ihjäl för att de inte har kläder, folk som inte får utbilda sej. Jag ska inte klaga mer. Även om vi inte har någon mat för tillfället kan vi ju skaffa det så fort vi får pengar! De här människorna har inte fått någon chans att ens visa vad de kan för världen på grund av det stora höga hindret av brist på mat. Det är inte så att all mat i världen inte räcker åt alla. De fattigaste har för lite pengar för att köpa någon mat eller har inte fått tillräckligt stor skörd för att försörja hela familjen. All mat som skulle behövas där dem är finns inte där, den finns här. Det är vi som har den! Vi har maten! Och det är vi som har pengarna!

Vore jag rik, alltså att jag hade massor av pengar så skulle jag inte skänka pengar till "Rädda Barnen" eller något sånt. Jag skulle åka direkt till de fattigaste människorna med en massa energirik och nyttig mat som de kan behöva, med pengar, med kläder, med medicin, allt som kan vara bra för dem och så skulle jag se till att landet de bodde i skulle få det bättre med infrastruktur, sjukvård, utbildning, ekonomi, fabriker som ger jobb, maskiner, redskap och göra så att de får ett bra välfärdssamhälle och kommer ur den hemska extrema fattigdomen. Om det är diktatur skulle diktatorn sopas bort och det skulle bli demokrati där alla fick rösta om saker och ting. Hur de själva ville att deras land skulle styras.. Men det är väl blott en omöjlig dröm. En person kan väl inte bara komma och förändra ett helt land sådär. Man måste väl antagligen vara en bra talare och vara politiker och allt sådant där.

Jag vill ju bli regissör. Filmskapare. Jag kan inte skriva en massa bra tal som övertygar folk. Jag kan inte stå inför miljontals människor och berätta om min åsikt. Om min vision. Jag kan inte det. Även om jag skulle vilja.

Jag vill hjälpa alla så att de får det bra. Jag vill hjälpa de som har det svårt med vad jag kan. Både de som mår dåligt av särskilda skäl som familjeproblem eller mobbning och de som kämpar mot sin fattigdom och svält. Både de som är ensamma och deprimerade och de som känner att de får för mycket uppmärksamhet. Både de som mår extremt dåligt och de som mår lite sådär och behöver prata ut sej lite.

Varenda liten människa vill jag hjälpa. Med hela mitt hjärta. Om jag kunde dela mitt hjärta i lika många bitar som det finns människor på jorden som behöver hjälp, skulle jag göra det. Hade jag superkrafter, skulle jag använda dem till gott. Jag skulle hjälpa alla om jag kunde. Men livet är orättvist så alla kan inte vara nöjda och glada. En del får stå ut med att inte få precis vad den vill ha varenda gång. Andra får stå ut med att inte få en hundvalp just när den fyller 12. Sådana saker tycker jag man borde kunna stå ut med. Men extrem sorg och hunger - så orättvis borde inte världen vara.