Ugh. Är hemma och äter äggröra. Jag tycker inte om äggröra, jag mår illa av det.

Men jag har ju inte ätit något på hela dagen, så borde inte vara kräsen. Och det är ju

nyttigt också! Jag är enormt tacksam för maten jag får. Det ska jag minsann vara.

Jag har ljugit lite för er. Det är inte för att jag är som jag är som jag inte

har några vänner. Som jag skrev på Visa presentation. Vad jag tror i alla fall.

Det är det där skalet.

Precis. Jag har ett skal. Ett sådant där som döljer min riktiga personlighet, som får

mej att tycka det är svårt att bland andra människor säga saker som jag tycker. Som

gör det svårt för mej att vara den jag egentligen är och kan paja det rejält för mej.

Folk kan inte lära känna mej för skalet är ivägen. Det hindrar mej att visa dem vem

jag är. Jag kan säga saker på fel sätt, bli röd i ansiktet, inte få fram rätt ord och allt

det är inte något särskilt bra för mitt självförtroende. Det där skalet, även kallat

blyghet, är min allra största fiende, och det har det alltid varit.

Tack vare det så kan jag inte vara mej själv, säga det jag vill, göra vad jag känner

för eller känna mej särskilt fri när jag är bland andra människor. Det där skalet som

har låst in min riktiga personlighet i sej kan bara öppnas när jag är ensam. Eller när

jag är hemma.

Och därför, mina kära läsare, två saker:

-Tycker jag inte om skolan. För att på grund av min blyghet, tror folk att jag är blyg,

att det är sådan jag är och missförstår mej därför.

Mycket. Stort. Jag varken vill eller (egentligen) är blyg. Jag är inte sån egentligen. T-T

Jag vill visa hur jag är! Jag vill inte uppfattas som "en blyg person". För mej är

blyghet ingen personlighet för det är bara ett skal som låst in den riktiga. En person

som är blyg kan därför ha "två personligheter". Till exempel jag:

Blyg/Galen-idiot-random-bulle. Ganska så "WOW SHET DET HADE JAG INTE

FÖRVÄNTAT MEJ!1"-grejigt. Nej! Nu använde jag ordet grej. Orden grej och sak har

jag fullständigt tröttnat på. Grr..

Om folk bara visste hur jag egentligen är, då hade deras reaktion blivit ungefär sådär.

Skulle jag tro.

Skulle jag vilja tro.

Det är jobbigt. Det är som en sjukdom. Precis som en sjukdom.

En nästan obotlig som är riktigt förjävlig att dras med.

Jag går inte på lunchen för då blir jag forever alone vid bordet.

Jag bryr mej inte om jag ser forever alone ut, jag vill inte bry mej. Jag bryr mej inte

om vad andra tycker. Egentligen. Mitt blyga jag verkar bry sej om allt. Och fastän jag

försöker dölja det faktum att jag "skäms" för att sitta själv, genom att sträcka

ordentligt på mej, breda ut mej och greja med mobilen vid bordet för att se sysselsatt

ut, så är det jobbigt. Inte kul. Inte kårv. Bara körv. Därför äter jag inte på lunchrasten.

Och även om jag går hem för att äta så finns det ingen mat hemma så prutt!

Och den andra saken:

-Är jag grymt super-, duper-, mega-, ultra-, hyper-, jättedålig på att vara social.

Pratsocial. Prata med andra människor. Att prata med någon annan än min familj är

en plåga. It's painful. Så skulle man faktiskt kunna beskriva det! Plågsamt, smärtsamt

att prata med människor. Men inte att skriva. Undrar varför.

Det beror nog på ögonkontakt. Mina ögon börjar lätt tåras om jag ser in i andras eller

bara pratar med någon jag inte riktigt känner. Ble. Skitpruttigt. Det har jag ärvt från

min pruttpappa. Som förresten, kan jag nämna, kommer från El Salvador. Inte för att

jag vet vad det skulle göra för skillnad men..

Men i alla fall.

Ögon - Nej tack. Mun - Nej tack. Händer - Ja tack så mycket!

Jag skriver mer än jag pratar. Jag tänker mer än jag skriver. Och säger jag något. Ja

oavsett om det är till min bror eller till någon okänd korvbulle, då säger jag alltid

minst etthundrasextiotretton fel. Med de få jag kan prata med, känns det bara

som att jag sårar, med de jag inte kan, känns det bara som att jag gör fel. Allt som

kommer från min mun är skit. Det känns som att min hjärna (som är betydligt smartare

än min mun) är direktkopplad till mina fingrar. Min mun går av sej själv och säger

elaka saker. Mina fingrar tänker efter med hjälp av min (inte jättesmarta men lite

klokare i alla fall) hjärna. Men ändå kan det hända att jag skriver något taskigt.

Skuldkänslor! Stackars person som jag nu sårade åh herregud varför är jag en sådan

stor bajsig körvidiot!! Jag vill ju inte såra någon kung-fu-king skit!!

Det enda jag kan lita på är mina tankar. De sårar ingen.

Jag säger bara; Blyghet är svårare än det verkar.                                                Till "Jag kom på en sak"

 

Kvasthilda

27 februari 2013 01:28

Så knasigt det kan bli, du är en klok kille :)

Min tidigare kommentar kan jag inte ändra men du har ju i alla fall läst den och den var ju riktad till dig så, so far so good :)

Kramar!

http://malmdamm.bloggplatsen.se

Namijaj

27 februari 2013 11:16

Haha ja minsann! xD Tackaar, det värmer mycket när jag får så underbara kommentarer x)
Krampower!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kom på en sak.   Jag.   Vill.   Dö.   Jag är inte redo för livet. För att bli 18. För att göra något. För att gå vidare. För att bli vuxen. För att finnas.   Jag visste att jag var deprimerad, men jag kom inte på att god mat...

Blev sugen på att skriva ett inlägg. Lovis dakara.   Om du vill läsa det här inlägget rekommenderar jag att du lyssnar på låten Counting Stars av One Republic samtidigt för det är den jag lyssnar på just nu när jag skriver det här, alltså just nu...

Jaa så jag håller fortfarande på med den nya bloggen! Det tar lite längre tid nu för att jag inte kan spendera hela dagarna på bloggen när jag måste gå till.. skolan. Q_Q Varför.. måste.. jag... gå.. till... skolan!!! T-T   Aha för att jag sk...

Jag håller på att fixa min nya blogg vadihelefriden.blogg.se! Just nu är bloggen lösenordsskyddad för jag tänker inte ha den öppen medans den inte är klar. När designen är färdig kommer jag enbart att blogga på den! :O   Jupp. Så i typ två eller ...

Nu känner jag för att ha med ordet "begåvad" i en mening. Wops nu har jag redan haft det.   Dåså. ...