Är jag självisk eller vad är jag. Är det så att jag är snäll mot andra för att jag vill att de ska vara så mot mej?

Läste en text på facebook, någonting om att människor var själviska. Abraham Lincoln(en av USAs tidigare presidenter) var med i berättelsen. Lincoln och någon annan person pratade i en vagn har jag för mej och så åkte de förbi en döende häst. Lincoln sa då till vagnen att stanna och gick fram till hästen för att göra det så bekvämt för den så möjligt i sin sista stund i livet. Och så avled den. När Lincoln satte sej i vagnen igen sade den andra personen något i stil med att det var väl något osjälviskt gjort! Men då svarade Lincoln att om han inte gjort det hade han inte kunnat sova om natten.

Det fick mej att tänka lite grann. Eller ganska mycket.. '-'

Jag kom fram till att jag aldrig medvetet tänkt att om jag är snäll mot någon ska den eller kommer den vara snäll mot mej, även om det vore trevligt. Jag har mer tänkt att om jag gör något snällt mot en person, så kan den må bättre, känna sej älskad eller att någon bryr sej om den, bli glad helt enkelt. Och det vill jag att alla ska känna. Glädje. Och en bonusgrej är väl att om man känner sej älskad och lycklig så kan man vilja göra andra glada också, sprida kärleken.

Spread the love!

Om jag gör någon glad, blir jag glad. Jag behöver inte så mycket mer tillbaka egentligen. Om du blir verkligt glad, blir jag glad!

Vad som motiverade Lincoln i berättelsen, trodde jag var att hästen var döende. Liksom - kärlek till attack! Bry sej om andra. Få någon att må bra, det är en härlig känsla. Hjälp den som behöver hjälp om du kan.

Om de bara åkt förbi den döende hästen hade han nog inte kunnat sova om natten för att han skulle tänka på att han inte gjorde vad han kunde för den. Och det får mej att tänka på att vi är nog ganska själviska ändå. Våra känslor styr oss massor. Om jag skulle sparka någon i ansiktet skulle jag få skuldkänslor, skamkänslor, jag var elak, jag gjorde illa personen! Och eftersom jag inte vill känna den känslan så har jag inte sparkat någon i ansiktet med flit direkt. (Med eventuella undantag för framtiden) Men så tänker jag också att känslorna leder oss. De visar oss att det kan vara fel, det kan vara rätt. Utan känslor, skulle vi inte vara ganska vilsna egentligen då? Vi skulle nog ha väldigt svårt att se skillnad på rätt och fel. Så man kanske inte är så självisk ändå, om man FÖLJER känslorna? 

Däremot känner vi och upplever känslor på olika sätt. En del kanske inte känner så mycket om den sparkar någon i ansiktet - den kanske inte tänker så mycket på hur just den personen kände just då och hur den antagligen känner efteråt. Blir man dum då? Är det så skumt? Är det så att de med starkare eller mer empatiska, sympatiska(vad är skillnaden nu igen..) känslor blir de "goda" i filmen?

Om man väljer att ignorera sina känslor, kanske är det det egentligt själviska. Om man väljer att bara lyssna på känslorna som gynnar en själv. Om man inte bryr sej om att tänka på andras känslor..

Om man följer sina känslor, gör sådant som gör en glad(ge, dela med sej, kramas..), så känner man gladare känslor och vill överföra eller dela med sej av sina känslor till andra, inte så självisk enligt mej! :O

Jag har prövat. Min lillasyster brukar oftast vara fruktansvärt elak mot hela familjen ibland. Hon kan säga något elakt till D som blir jättesårad och arg och säger något elakt tillbaka. Sedan går hon in till köket och säger något mindre snällt till B som blir sårad och säger något mindre snällt tillbaka. Sedan går hon till någon annan och är elak. Allt hon får tillbaka är lika eller mer elakt det. Det blir en evig cirkel av hat. Jag kan då se att det var något som gjort henne ledsen från början och därför ser hon bara hat omrking sej, men egentligen är det hon som råkar skapa det genom att svara på det sättet hon tror att världen redan svarar henne. Då kan jag gå fram och krama henne(bara om jag känner mej tillräckligt 'glad' själv, oftast är jag inte det tyvärr så jag väljer att ignorera ;_;) och då kan hon brista ut i gråt. För jag ser att hennes ilska och hat bara är förklädd sorg. Det är den mesta ilskan alla känner - förklädd sorg. Egentligen är man ledsen men det var mer när man var bebis som folk hjälpte en om man grät. Numera försöker man att bara svälja sin ledsamhet, men om man gör det, så finns den kvar, och man vill inte släppa ut den för vem som helst för då verkar man svag så istället blir man arg, tänker jag. Man låter sin ILSKA - det som kan verka vara den STARKASTE(jag är stark inte svag-) känslan ersätta sin ledsamhet, som kan verka vara den svagaste(snälla hjälp mej-) känslan. Man kanske inte vill ropa på hjälp, man vill och tänker klara en sak själv men klarar det inte. Man blir arg för man är ledsen.

Så min lillasyster brister ut i gråt och jag tröstar henne. Runt om oss kommer de andra men de går sedan till var sitt, de känner sej nog inte bättre. Så när jag tröstat henne kan jag gå runt lite i lägenheten, känna mej gladare för jag gjort någon annan glad, och så sprider jag glädjen även till dem andra.

Från hat till kärlek. Från kärlek till hat.

Detta var inte alls det jag tänkte skriva om men det är något jag tänkt på ibland i alla fall. Förlåt om jag styckeindelar dåligt, det var det enda min svenskalärare på högstadiet sade åt mej att fixa men som jag aldrig riktigt förstått mej på.

Lyssnade på två bra låtar medan jag skrev det här:

Hälsning till alla men särskilt Junjun: Ha det gött, snigelkött! :'3

Jag är ganska trött.

Sitter på en stol. Känner att min rygg får stå ut med mycket.

Väntar på något.

Vad väntar jag på?

Försöker komma på något.

Vad är det jag försöker komma på!?

Ajusteja - vad det är jag ska skriva.

Men jag har inget att skriva om ju.. eller?

Idag fick jag skjuss.. oj, har inte skrivit det ordet på evigheter, menar ju skjuts. Fick skjuts av en snäll lärare i hennes bil till skolan från gymmet! :D

Det ösregnade och avståndet från gymmet till skolan är cirka 10 minuter(japp mäter avstånd i tid) så det var ju jättesnällt av henne!

Kände just då att "a little faith in humanity have been restored". Älskar människor som tänker på andra, även om de inte känner den de hjälper.

Liksom, "oj en person som behöver hjälp jag hjälper den för jag kan". Spelar ingen roll hur den ser ut(i princip). Bara hjälp. Hjälp hjälp.

Hej, hejdå, jag heter Mikio nu. (Vad du än säger så heter jag det nu MUHAHAHAHA(jupp))